Jag har länge hävdat att Kenny Stamatopoulos, sista gången jag skriver ut det namnet, är en förstemålvakt som har tvingats att sitta på bänken på grund av att Ivan ”den store” kanske var allsvenskans bästa målvakt i flera år. Stam hade givetvis suttit på bänken i 200 år om det betydde att Ivan skulle fortsätta att vara med oss. Men nu efter dessa de olyckligaste av omständigheter kommer den trevlige grekkanadensaren(!) att vakta AIK:s mål. Jag känner mig trygg med det. Kenny har alltid visat god kvalitet i de matcher han startat i. Han har bra fötter, är kvick och är en väldigt atletisk målvakt. Han är dessutom duktig på att sätta igång spelet.

Kenny har sedan han kom 2010 alltså varit andremålvakt i AIK. En position den stencoole Kenny aldrig gnällt över, trots att han säkert också förstår att han skulle kunna platsa från start i något annat allsvenskt lag. Varje gång jag träffat eller bara sett Kenny nere på Karlberg så har han varit glad, trevlig och harmonisk. Han har lite utav en ”surferdude”-utstrålning vilket lär vara en fördel när man spelar på den mest utsatta positionen på planen.

I morgon vaktar han målet när AIK möter Öster i Växjö. Detta Öster som börjat Allsvenskan på ett bra sätt och som absolut inte skall underskattas. Öster råkar också vara det lag som AIK mötte första gången jag såg laget i mitt hjärta första gången på arenan i mitt hjärta. Det var någon gång i mitten av 80-talet, vilket bör innebära att jag bör ha varit typ 7-8 år gammal. Sedan var man sporadiskt där med antingen pappa eller fotbollslaget, tills man ett par år senare gick på Norra med bröderna och var fast för evigt. Wow. Lite nostalgi som gav mig lite gåshud..

Nåja. Viktigare än mina gamla minnen är förstås den fotbollsmatch som skall spelas i morgon. AIK har hamnat i ett förbannat tråkigt läge, en underdrift, där man har alldeles för långt upp till toppen för att det skall vara realistiskt att tro på ett SM-guld och kanske inte heller en topp-tre placering. Det krävs i så fall att den energi och det spel som stundtals har funnits mot exempelvis GBG och HBK kan förekomma mer frekvent och under längre perioder. AIK har ett spel som när det fungerar är lika med bäst i Allsvenskan, men när det inte fungerar är man kanske inte sämst, dif, men man är inte bra. Kollektiv vilja och stor rörlighet är nyckeln. Tjatigt jag vet. Men fungerar de delarna så vinner AIK mot alla lag. Det finns såååååå jvla mycket talang och kvalitet i laget.

Den största och allra viktigaste offensiva nyckeln på AIK-knippan heter Henok Goitom. Denne funktionellt så löjligt skicklige forward som visat att han betyder nästan för mycket för AIK:s anfallsspel. Henok är åter med i truppen efter att ha vilat en match då han fick en smäll på knät under en träning. Det som oroar än mer än Henoks betydelse för AIK:s spel är hans, vad det verkar som, något ömtåliga kropp. Låt oss hoppas att jag har fel, men jag är orolig. Backman, Tjerna och Quaison är fortfarande skadade. Nisse är avstängd.

Stam

Lorentz – Pertan – Alex – RÅP

M9 – Celso – Helgi – Nabbe

Henok – Kennedy

En elva som jag tror är den även Alm kommer att skriva upp på taktiktavlan. Ingen Sam ”Skywalker” Lundholm i truppen. Lite småfegt av Alm kan tyckas. Men det är inte fel med en stark och vänsterfotad RÅP till vänster där bak. I övrigt är det den givna elvan. Med RQ skadad och Moro med tveksam form är det inget snack om saken. En egentligen fantastisk elva som om de bara visar lite f..ing cojones kommer att köra över bönd.. jag menar Öster.

På onsdag möter AIK lillebror i det första derbyt på Friends och det skulle kännas väldigt mycket bättre inför den matchen om man har en seger och bra spel i ryggen. Sedan om vi även vinner den matchen så kan man ju kanske snegla försiktigt uppåt i tabellen. Men vad jag allra helst vill nu är att AIK spelar det spel de kan göra och vinner på ett tydligt och övertygande sätt i en bortamatch. Jag skiter fullständigt i schlager och ishockey-VM. Sverige får gärna förlora i morgon och komma sist i sångtävlingen om jag får ett 3-0 resultat med mig in i nästa vecka.

TREVLIG KVÄLL!

KROSSA ÖSTER!

8058 personer tog sig till Solna för att se AIK och Dinamo Zagreb spela Ivan Turina Charity Game. Ivans koppling till Dinamo var tydlig, han spelade större delen av sin karriär i den kroatiska klubben. Det var glädjande att se många Dinamofans utspridda på Friends, främst på södra. Matchen inleddes precis som matchen mot GBG med en tyst minut.

AIK spelade liksom Dinamo med A-laget. Enda skillnaden var att AIK stoppade in både Nebojsa Novakovic och Krister Nordin i andra halvlek. Halvlekarna var för övrigt 27 minuter långa. Om någon bryr sig om resultatet så blev det 1-0 till kroaterna som förvisso kanske är ett bättre lag även under normala omständigheter, men som igår var det lag som sprang lite mer. Men behållningen ur ett rent fotbollsmässigt perspektiv var givetvis att få se Krister Nordin och Nebojsa. Varje gång de rörde bollen eller ens var nära den så blev det jubel. Lee Baxter kom också in på slutet till publikens jubel. Intervjuer med ”Krille”, Lee och ”Nesh” finns nedan.

Lee

Nebojsa

Nordin

Det finns väl inte så jättemycket mer att säga om kvällen annat än att det var en väldigt värdig tillställning där stämningen var betydligt mer hoppfull än var den var mot GBG. Det sista som hände var att supportrar från alla läktare och av alla åldrar ”stormade” planen. På mitten av den ”norra” planhalvan möttes kroater och svenskar och sjöng tillsammans Ivans namn. Ivans namn kommer att sjungas många år framåt och förhoppningsvis tog vi med hyllningsmatchen sats mot en framtid där minnet av en förlorad AIK:are gör oss starkare i vår enighet. Framförallt hoppas jag att vi på något sätt hjälpt Ivans familj och att de förstår att de alltid är en del av AIK.

Klockan 18.30 ikväll spelas Ivan Turina Charity Game på Friends Arena mellan AIK och Dynamo Zagreb. För er som inte hunnit köpa biljett än så är det smidigast att gå in på Ticnet. Det kommer även att finnas möjlighet att köpa biljetter på plats. Via Ticnet kan du även skänka pengar till Ivans minnesfond.

Jag, Arndt och Lindgren Ortiz försökte samla tankarna efter den tunga förlusten mot Kalmar FF (Carls inlägg finns nedanför):

Var tog spelet som såg så bra ut senast vägen? Visst fick man göra vissa byten på grund av skador, men bredden finns ju centralt och tio av elva spelare var kvar från senast. Det är otroligt surt att man förlorar dagens match. Det kändes verkligen som om det här var rätt mycket av en ödesmatch vars utgång skulle bestämma vilken riktning AIK skulle ta i tabellen nu när Allsvenskan kommit igång ordentligt. Och var är det som går fel då?

I försvarsspelet kan man väl klandra Helgi för en dålig bakåtnick som sätter AIK i ett underläge tidigt i matchen. Fast jag måste säga att det såg rätt virrigt ut från mittbackarna i den situationen och jag tror nog att man med bättre känsla och kommunikation hade kunnat stänga ner, eller jaga ner den KFF-forward som gör målet. Lätt att räkna ut är dock att det är förbannat jävla svårt att ligga under på bortaplan och försöka vända till seger.

Överhuvudtaget tycker jag att Pertan/Maestro idag såg ut att vara lika mycket i otakt som publiken på en Springsteenkonsert. De kommer in i varandras ytor, vilket skapar stora luckor för motståndarna att utnyttja. Exakt det som hände vid 0-2. Väldigt dåligt försvarsspel i den sekvensen. Det ser faktiskt nästan ut som om man spelar lite alibi-fotboll ibland. Som om man inte vill vara killen som blir bortgjord, trots att risken för att du får ett mål i baken ökar om du inte vågar chansa lite. Jag hoppas verkligen inte att det är så. Överhuvudtaget har försvarsspelet blivit sämre än under tidigare Alm-år. Här krävs det en uppsnäppning av det kraftigare slaget om det skall bli någon slutplacering på övre halvan.

Framåt finns det också en del att kritisera, men här finns det ändå utrymme för ganska mycket nyans i kritiken. AIK har nämligen öst in mål i de senaste omgångarna och de är de rätta spelarna som gjort målen. Man har dessutom skapat massvis med chanser och hade med lite flyt vunnit med ett par kassar mot HBK och kanske gjort ett par till mot GBG. Det man kan kritisera i den här matchen är väl okylan man har när man väl skapar chanserna. Kennedy visar oroväckande dålig känsla för spelet när han inte själv är avslutare. Lorentz missar också ett läge där han bara hade behövt en touch, en bredsida i bortre hörnet, och istället tar med sig bollen närmare kortlinjen och får ett sämre läge.

Det positiva man kan ta med sig från denna förlust är nog ändå att AIK ser ut som ett lag som kan skapa chanser från det egna lagets kvaliteter och spel om man säger så. Det negativa är givetvis att vi tappar ännu mer poäng till toppen och att vi är långt ifrån ett försvarsspel som krävs för att man skall vara något annat än det varannan-match-lag som man är nu. Att man kan vinna mot serieledaren med ett par kassar och spela strålande fotboll betyder ingenting om man inte kan göra samma sak i de ”lättare” matcherna. AIK är fortfarande svajjigt helt enkelt.

Stor credd till en klack som lät från minut ett till slutsignal. På måndag ses vi alla på hyllningsmatchen mot Dynamo Zagreb.

… Nu har jag anlänt till Kalmar och mött upp Ortiz och Arndt. Tillsammans med en Kalmar-Gnagare vid namn Charlie så snackade vi upp matchen mot Kalmar utanför Guldfågeln Arena

Carl Tersman Toll

2013 kommer för alltid att vara året då AIK-familjen förlorade en vän och en lagkamrat. Resultaten på planen känns sekundära och har hamnat lite i den stora skugga som förlusten av Ivan har kastat över oss. Naturligt så. Men precis som spelarna senast fokuserade på uppgiften och besegrade IFK GBG på ett klart och tydligt sätt så kan även vi supportrar och AIK-bloggare fokusera på det sportsliga utan att behöva skämmas för att vi bryr oss om resultat och poäng.

I morgon möter AIK Kalmar FF på bortaplan. Detta Kalmar som det känns som vi alltid möter relativt tidigt under säsongen och där resultaten följdaktigen brukar lämna en del att önska. För nog är det ändå så att AIK är väldigt trögstartade? Jag har ingen lust att gräva ner mig i någon statistik. Jag tror faktiskt inte det behövs. Är ganska säker på att vi inte har börjat fler än ett par säsonger sen typ 1995 med en bra poängskörd. Inte heller brukar det stämma särskilt bra spelmässigt. Vad detta beror på har jag svårt att utröna. Kan det bero på att vi är ett spelande lag som behöver få ett par träningspass på Karlberg innan passningarna sitter på lagkamratens bredsida? Kan det bero på något i träningsupplägget? Är det på grund av att det finns någon luddig känslomässig aspekt att vi måste ha kniven mot strupen och att det minsann inte ska vara lätt att vara AIK:are. Typ att vi skapar oss någon slags uppförsbacke som vi sedan måste kriga oss upp för?

Om det är så att man omedvetet skapat en styrka ur desperationen så hoppas jag att man är lika desperata och hungriga återstående 23 matcher. För hur man än ser på det så är AIK lite på gång. Segern borta mot Gefle, krysset mot HBK och segern mot GBG betyder inte bara sex av nio poäng. Det var förhoppningsvis också en stegring av formen och en stabilisering av densamma. Visst var 3-3 mot HBK ett underkänt resultat. Men jag tycker att det var mer ett utslag av två situationer där man stod och sov och var lite naiva än en dålig insats överlag. Precis som att AIK är ett trögstartat lokomotiv så finns också känslan av att när man väl lite trevande lämnat stationen och fått upp farten så är man ett svårstoppat tåg. De säsonger som AIK hamnar i topp-tre så är det mycket tack vare ett stabilt bortaspel och längre perioder i Allsvenskan då man lite odramatiskt tuffar ner till exempelvis Kalmar och vinner med 1-0.

Om man i morgon spelar som i den senaste matchen så är jag ganska säker på tre poäng. Jag är återigen övertygad om att om AIK jobbar hårt för varandra så finns det spetskvaliteter i laget som få andra lag i serien kan matcha. Jag var ganska säker på det innan säsongen. Men under de första omgångarna började givetvis mitt förtroende för dessa spelare att svikta. Men efter sex mål på två matcher och långa, långa spelsekvenser där motståndarna rullas upp totalt av ett rörligt AIK fyllt med konstnärliga fötter, så börjar jag tro på den här truppen som en av de absolut bästa i serien igen.

Anfallsparet Henok/Kennedy ser alltmer samspelt ut. Tyvärr är Henok inte med i morgon på grund av en knäskada. Uppstod vid en kollision på träning i veckan. Celso som är den som mest liknar Henok bör kliva upp på topp, vilket får följden att Moro kommer i bredvid Helgi. Celso och Helgi skall ha en eloge för ett väldigt lugnt och intelligent spel i senaste matchen. Man värderade klokt när AIK ledde matchen i slutet av andra halvlek och höll i bollen utan att förivra sig. Min favorit Robin Quaison är tyvärr skadad. På kanten är det också glasklart vilka som skall spela. Bäst mot GBG var Martin Mutumba. Nästan lika bra var Nabil Bahoui. Det som önskas nu är att man lyckas hålla nollan en match. Det är givetvis inte enbart upp till de fyra backar som startar i morgon, men det är nog ändå den lagdel som hackat mest hittills. Visst hade Maestro och Pertan bytt sida centralt i den senaste matchen? Var det på grund av Tobias Hysén eller är det en permanent förändring?

Stam

Lorentz – Maestro – Pertan – Nisse

Nabbe – Helgi – Moro – M9

Kennedy – Celso

Jag har inte sett en trupp än. Tråkigt att Henok och RQ är borta på grund av skador.  I övrigt är väl denna startelva given. Vinner man med 3-1 och skapar 10 klara målchanser så bör man få chansen att göra det igen. Nu är det bara för Celso eller Helgi att servera Nabbe och Mutumba med en lite snabbare omställningsboll, så kan våra trollkarlar som vi har på kanterna slå sin gubbe och hitta in i boxen där det kryllar av spelare som kommer med fart och AIK kan åka hem till Stockholm med ett ännu lite bättre självförtroende och en känsla av att kollektiv-lokomotivet AIK fått upp ångan ordentligt.

Carl Tersman Toll

AIK:s framtid kommer från och med i morgon fredag att visa upp sig på Skytteholm. Man kommer att göra det i möten med andra europeiska giganter. Vad sägs om Barcelona, PSG, Atletico de Madrid med flera? De som är med i turneringen är spelare födda -00 och -99. Lennart Johansson Academy Trophy är inne på sitt tredje år. Turneringen är tänkt att ge bra matchning för AIK:s bästa ungdomslag samt skapa kontakter med andra klubbar.

Det är gratis inträde på Skytteholm hela helgen och förutom högklassig fotboll så kommer A-lagsspelare som Celso och Henok att besöka ett förhoppningsvis soldränkt Skytteholm. Cafét är öppet hela helgen. Många har undrat om man kan köpa Turina-tröjan fortfarande. Den kommer att finnas till försäljning hela helgen på Skytteholm.

Spelschemat till turneringen finns här!

I övrigt har man inte riktigt hämta sig från måndagens match och hyllningar till Ivan. Jag tror nog att det kommer ta ett bra tag innan jag slutar tänka på Ivan ögonblicket efter att jag tänkt på AIK. Och det är ju inte en gång i månaden man tänker på AIK om man säger så. På söndag spelar AIK match borta mot Kalmar. Inför den matchen kommer jag nog att skriva en någorlunda normal inför-text. Inte för att fortbollen blivit viktigare än vår saknad av Ivan efter en vecka, utan för att vi nog mår bra av att så smått återgå till vardagen i vår relation till fotbollen och AIK.

Jag vet inte om det stått någon annanstans. Men jag tycker att det är givet att Ivan Turina hyllas i minut 27 från och med nu och för alltid. Kanske genom den enklare ramsan där läktare sjunger ”IVAN”, ”TURINA”, eller genom en lite längre ramsa. På måndag spelas Ivan Turina Charity Game på Friends klockan 18.30. All behållning från matchen kommer att skänkas till Ivans familj.

Det har kommit en preliminär obduktionsrapport som inte innehåller några överraskningar. ”Man har kunnat konstatera ögonblicklig död. Man har inte kunnat fastställa dödsorsaken. Ingenting har framkommit under obduktionen som tyder på brott, yttre faktorer eller idrottsrelaterade orsaker. Man har hittat ett något förstorat hjärta samt mindre hjärtklaffs-fel.”

Polisnotor - Regeringens hastigt tillsatte utredare Bo Svensson har kommit fram till att AIK fortsättningsvis kommer att debiteras poliskostnader, dock 50% billigare än förut. En väldigt konstig lösning hur man än ser på den. Han verkar alltså ha kommit fram till att AIK borde stå för poliskostnaderna, men att det tidigare var för dyrt. Då kan jag tala om en sak för dig Bosse. Det är fortfarande för dyrt. Att det sedan finns ungefär 1000 rimliga argument för att poliskostnaderna skall vara skatteinkluderande är en sak som jag inte orkar gå in på nu. Läs Björn Erikssons betydligt utförligare och vettigare rapport i så fall. Det gjorde tydligen inte regeringen. Sen att Bo Svensson hittar på att AIK:s styrelse drar lön likt styrelsemedlemmar i Volvo eller Handelsbanken är ju inget annat än ett understrykande av vilket mellanstadieprojekt Bo Svenssons utredning är. Trött man blir…

Hursomhelst så önskar jag alla en skön långhelg med ungdomsfotboll i världsklass på Skytteholm i tre dagar och matchen Kalmar vs AIK som själva rosen på prinsesstårtan.

OBS! Eftersnack med Lukas, Oscar och Christoffer finns under detta inlägg.

Carl Tersman Toll

Man hade ju ingen aning om hur denna väldigt speciella kväll skulle bli. På vilket sätt skulle allt utspela sig. Skulle jag bry mig om matchen. Skulle spelarna orka genomföra den. Skulle alla respektera hedrandet av Ivan på ett snyggt sätt, där även IFK-supportrarna inkluderades stundtals.

Jag hade förberett mig på att det skulle bli en känslosam kväll. En timme innan match var det redan massvis med folk inne i och utanför arenan. Rosor och T-shirts skulle köpas. Folk var nog i likhet med andra viktiga matcher noga med att komma i tid för att inte behöva känna att man hade stressat sig igenom en viktig kväll. Skillnaden mot exempelvis hemmamatchen mot Napoli då matchtröjorna målade Solna svart och gult långt innan matchstart var att nu spelade vi matchen för en enda man. En stor man som heter Ivan Turina.

Och vilken kväll för Ivan det blev. Den tysta minuten för Ivan innan matchstart var det vackraste men samtidigt smärtsammaste idrottsögonblicket i mitt liv. Mycket AIK på den topp tio-listan. Ett Friends med 25 000 åskådare, säkert en del onyktra och dessutom en stor bortaklack från ett lag som måste anses vara en av de tydligaste antagonisterna till vårt AIK. Alla var dock helt tysta. Det enda som hördes var tårar som droppade mot det hårda cementgolvet och snörvlande som tydligt påminde oss om varför vi var här ikväll.

Själva fotbollsmatchen som satte igång innan tårarna ens torkat från våra och spelarnas kinder blev en fullständigt galen historia. Galen och vacker. Efter bara 20 minuter fick AIK inte en utan två straffar. Jag kände starkare än någonsin att ingen av dessa straffar kommer att sitta. Jag vet inte vad det berodde på. Kanske var det att jag hade ställt in mig på att man skulle missa eftersom att jag visste att jag inte skulle bry mig lika mycket som vid en vanlig tävlingsmatch där vi spelar för poängen och inte för en förlorad vän.

Sen tror jag också att det är ohyggligt jobbigt att kliva fram och slå en straff en kväll som denna. Man vill nog inte vara ensam med sina tankar. Men allra mest tror jag att ödet ville att vi skulle missa ett par straffar och dessutom få ett straffmål mot oss bara minuter senare.

Vändningen som skulle bli så mycket tuffare efter de missade straffarna gjorde så att laget fick gräva djupt och visa lagkänsla och sammanhållning på ett sätt som blev kvällens vackraste hyllning till Ivan. För så är det nog ändå. Glädjen som vi och spelarna får uppleva tre gånger efter mål och en gång vid slutsignal är den största hyllningen Ivan kunde få och samtidigt det bästa som kan hända för att få sorgfyllda och tunga AIK-hjärtan lite, lite lättare.

Jösses vilken bra match spelarna gör nere på planen. Martin Mutumba gör inte bara en drömassist och ett drömmål. Han jobbar stenhårt åt alla håll. Likaså Celso och Helgi, som fullständigt ägde mittfältet. Överhuvudtaget löper alla spelare den där sista metern i alla närkamper och efter alla förlupna bollar. Man gör en jättematch. Och vad bättre är, är att inramningen och segern kan ha lagt grunden för att skapa en riktigt hemmaplan. Detta kan ha varit matchen som gjorde att arenan känns som hemma. Inte som Råsunda givetvis. Men att inom loppet av 120 minuter få uppleva sorg, saknad, kärlek, förtvivlan, hopp och fullständig glädje, och att dessutom göra det så tydligt känslomässigt sammankopplade med spelarna kan ha varit det som gjorde att vi fick en ny hemmaplan på riktigt.

Jag är övertygad om att jag kommer att tänka på Ivan varenda match den här säsongen. Minnet av Ivan kommer att påminna mig om att gemenskapen är så mycket större än resultatet. Och varje 27:e minut finns det bara en man i mina tankar.