Lördagen den 22 augusti 2009 bjöd på grått, grått, grått väder. Ända tills det började närma sig svartgul matchstart. Då hände något. Som en magisk kraft skingrade sig molnen och bredde plats för solen. Som solen stiger över Råsunda. Tro på ödet eller inte, men jag tänkte direkt ”It’s a sign! It’s a sign!”.
Jag har gått runt och sjungit på ”Vi leder serien och djurgårn åker ur, djurgårn åker ur, djurgårn åker ur” hela veckan och jag gör det gärna en vecka till…! Bara en vecka till. Eller okej, gärna resten av säsongen också… Bara gå runt och kunna vara omåttligt kaxigt glad och ha fullständigt belägg för det(!). Kunna visa upp fakta, svart på gult (inget Juventus här inte), om någon (mot förmodan) skulle ha något att sätta emot. Och kunde det ha börjat bättre?
Knappt hade ljudvågen av signalen för startskottet lagt sig innan målnätet skallrade till. Och jag tänkte vidare ”It was a sign! It was a sign!”. ”Vi leder serien och djurgårn åker ur, djurgårn åker ur, djurgårn åker ur”! Det kändes så bra…! Så småningom hände något. För att tala från hjärtat så blev jag lite lite orolig (måttar smått smått med tummen och pekfingret). De röde kalmarborna bytte planhalva. Istället för att försvara gick dom till attack. Vad hände? Hur gick det här till? Så satt den där. Kvitteringen. Sak samma. Vi fick en poäng med oss, och än så länge kan vi faktiskt fortfarande sjunga på ”Vi leder serien och djurgårn åker ur, djurgårn åker ur, djurgårn åker ur”! Igen! Och jag vet inte hur det är med er, men det känns som ett riktigt trevligt söndags fördriv…! Sen kan man ju bara hoppas att alla andra förlorar nu…! Eller faktiskt, för en gångs skull skulle jag faktiskt bli glad (så glad man nu kan bli…) om de där blåränderna vann en match också… Men hur stor är risken liksom? Lika bra att hoppas att alla förlorar…!
På återseende, Gnagarvänner!
Alexandra Blomqvist
