Oh it’s such a perfect day, så lyder refrängen till Lou Reeds låt som heter just.. perfekt day. Förutom den meningen så får låten placeras i facket ”låtar jag aldrig hade lagt in på min ipod”. Hur som haver, anledningen till att den tas upp i det här sammanhanget är att Pelle Jutehammar valde att skicka ut just det budskapet till alla AIK Webbradios lyssnare efter AIK:s 3-1 seger mot Djurgården 2006. Därmed så hämtades den upp till hjärnkontoret när jag vaknade imorse, för det går inte att säga någonting annat, det är en perfekt dag och en perfekt tid att leva i som AIK:are.
3-0 mot Örgryte var helt enligt planerna, trots att passningsspelet och tempot var av den sämre skolan i den första halvleken så fick AIK sina 3 poäng och sina 3 plus i målskillnad. Samtidigt som Stefan Ishizaki hoppades att gul-svart vore svart-gult så blev även AIK serieledare igen. Sanslöst skönt. Det enda negativa som kvarstår i huvudet är som sagt att AIK spelade som en hackande CD-skiva under de första 45 minuterna, något som självklart hade kunnat straffa sig om motståndet haft mer än en 4-5-1 uppställning med en mindre talangfull Adriano replika i anfallet, (Santos är bra men inte som ensam anfallare på Råsunda). Fast å andra sidan så hade inte matchbilden varit den samma mot ett mer spelförande lag. Men det gäller att AIK håller sig till det Alm pratade om innan matchen:
”Vi måste spela med tålamod, men det ska inte innebära att vi håller ett lågt tempo”. Lättare sagt än gjort.
Men idag är vi glada över att AIK har spelarna som besitter förmågan att göra det där lilla extra. Sportjournalistikens allvetare Erik Niva ställde sig frågan i dagens Aftonbladet om AIK hade tillräckligt många vana vinnare i truppen, om man håller sig till fakta så är svaret på den frågan negativt. Fast under säsongens gång så har vi fått erfara att den här spelartruppen består av flertalet spelare som kan kliva fram och avgöra om så vore nödvändigt. Igår var hans namn Martin Mutumba. Tidigare har hans namn varit Nils-Eric Johansson eller Ivan Obolo. Världens gladaste man, Antonio Flavio, har alla möjligheter i världen att bli den matchavgörande faktorn i framtiden. Han kanske redan är det?
Vi kan vinna fotbollsmatcher. Vi leder allsvenskan. Klart vi kan vinna SM-guld.
Hybris, ett ord som nämns i de flesta AIK-sammanhang just nu, frågan är vad hybris egentligen innebär? Vi leder serien, inga skador eller potentiella spelarförsäljningar pekar på att en negativ trend ska inledas och laget har visat sig motståndskraftigt mot ”starkare” motstånd under säsongen, vi som supportrar har all rätt att prata och drömma om titlar. Spelarna har all rätt att göra det. Detta betyder inte att vi som supportrar kommer få ställa oss i skamvrån om förstaplaceringen inte tillhör oss i slutet av säsongen. Drömmarna och snacket betyder heller inte att spelarnas skicklighet och arbetsvilja kommer försämras. Det är jag fullständigt övertygad om.
Hoppas verkligen inte jag får fel där..
Olympia och Helsingborg nästa anhalt, vi gör som Stahre brukar säga:
”Vi ska göra ett jävla försök att vinna matchen”.
Tack och lov är jag gnagare
Lukas
Helt rätt om ”hybrisen”!