Måndagens match mot ÖIS kändes ganska bekväm, inte bara för att jag satt på en bra plats på läktaren. Visserligen dröjde första målet enda tills M9 tog tag i det hela. Martin och jag brukade boosta varandra i Väsby (på ett lätt ironiskt sätt hylla varandra). Nu känns det dock som att Martin är så bra att jag inte behöver boosta han längre. Så nu boostar jag mig själv… En elak tunga på läktaren sa att Alvaro Santos såg så ”stor” ut att han skulle kunnat slå avsparken till sig själv. Elaka människor det finns!
Matchreferat har jag sagt förut att det är inte min grej, förutom på sollentunaunited.se, så sådant får ni vända er till Sportblaskan för. Däremot kan jag meddela att hurraropen i omklädningsrummet var precis lika högljudda som vanligt och att Lee bara blir bättre och bättre på att dra igång ringen efter en seger. Lee Baxter – ringansvarig.
Till en lite mer seriös vinkel då. Jag får ganska ofta frågan hur det känns att sitta på bänken och ibland inte ens det utan på läktaren. Hur känns det? Ja ni, det är två skilda världar. När DN ringde mig i våras så var det för att göra en intervju. När de ringde för någon vecka sedan undrade de om jag vill förlänga min prenumeration. Det ville jag inte.
Helt ärligt är det ingen större skillnad på startelvan och bänken/läktaren i den dagliga verksamheten. Det är inte så att man får sitta i ett annat omklädningsrum, förbjuds att titta Ivan i ögonen eller får mindre portioner vid lunchen. Det känns som att alla spelare i laget är trygga i sina roller och gör sin grej oavsett speltid i matchen innan. Självklart är det spelarna som avgör matcherna och som springer i 90 minuter som får mest uppmärksamhet, med all rätt, men jag tror att för att ett lag ska nå framgång behöver alla dra åt samma håll, hela tiden! Micke brukar ofta prata om rollacceptans och ödmjukhet inför uppgiften och det tycker jag alla i truppen står för i år. Från spelaren som gör 90 minuter på Råsunda till de som inte spelar alls eller de som spelar i Väsby/Västerås/Akropolis etc. Har jag inte spelat mot ÖIS är det min förbannade uppgift att se till att vara bäst på träningen dagen efter. Gör jag inte det har jag förbrukat min rätt att bära AIK:s märke på bröstet.
Övrigt från dagarna som gått:
- Flavio kallar mig Peter Crouch, jag kallar honom för Bumbibjörn. Hög nivå!
- Nisse vill ha ett smeknamn, som Texas i Halmstad. Han tycker han är i ett skede av sitt liv där Nisse inte fungerar. Några förslag någon?
- Fotbollstennis dagen innan match har blivit tradition. Vi spelar i rund-pingisform där finalen spelas först till ett. Idag stod Flavio för första turneringsegern medan jag själv kammade hem andra. När jag vann blev det otroligt tyst kring Karlberg. Allt stannade upp, lite som en sådan där skräll som bara inte händer. AIK satte snabbt upp en krisgrupp där de andra spelarna kunde få terapi.
- Hyssen blir bara fler och fler på Karlberg. Ihoptejpade byxor och tigerbalsam i kalsonger hör till vardagen numera. I framkant av denna verksamhet ligger självklart orm-gruppen med Pertan, CH, Miran och Gabbe. Men ännu fler fyller på och snart är det ren anarki i omklädningsrummet.
Thorsten?
Helsingborg imorgon, flyg på morgonen som vanligt och sedan ännu ett Scandic hotellrum. Kanske levererar något kul från Sveriges baksida, vem vet…
Om jag läser era kommentarer förresten? Klart som fan jag gör, det är bränslet som får mig att gå upp på morgonen och ta mig ner till Karlberg! Den goda frukosten spelar förstås in också samt det faktum att man lirar i Sveriges bästa lag…
/Thorsten#21
Bänken, läktaren, planen eller Blackbeat: vi gillar dig oavsett – du är grym!