I varje saga finns det avsnitt som är  spännande och inte alltför vackra, vi får hoppas att när denna saga kommer till det sista kapitlet så är denna match bara en liten förlust och inget annat, 2 st mål i slutet av första halvlek gjorde att HeiF skaffade sig ett ordentligt försprång men detta AIK ger aldrig upp och i halvtid sa Stahre åt samtliga i laget att vara tysta och ledsna i 30 sekunder för att sedan knyta näven och ut och bara köra.

-Hur det än blir, om det blir förlust eller inte så ska vi efter matchen ha gjort ett jävla bra försök att vända matchen, sa Stahre.

Han fick nästan rätt denne man, AIK kämpade sig in i matchen med en 1-2 reducering men ett tveksamt mål (offside?) släckte kanske hoppet för ett guldjagande AIK. Men AIK tar nog och inleder en ny förlustfri svit och denna gång kanske det räcker hela vägen?

Lite bilder från kvällen finns i bildgalleriet.

————————————————————–

Framme på Scandic hotell i Helsinborg och klockan är nu 13:40, om ca 20 minuter är det lunch och sedan vila fram till 16 då det är en sista genomgång inför matchen. Vi åkte med kullaflyget hit och resan var hyffsat skakig, Flavio fattade min hand vid landning och det var inte av kärlekskäl utan snarare en blandning mellan kramp och rädsla, Walid höll annars i safety-demo ombord vilket uppskattades av de flesta. En annan rolig grej och väldigt märklig med var att ex-difaren tillika ex sportchefen Super Bo (ex AIK) var på bromma flygplats och skulle också till Ängelholm, han samtalade med flera ur truppen när TELIA snubben kliver in i bilden, ja ni vet han som är med i reklamen alltså, han kliver in i gruppen och stirrar bara på oss alla, vi väntar på att mannen skall säga något men han vill bara vara med i gemenskapen och det hela känns overkligt, inte ur ett perspektiv om storhet utan ”weird”. Jag, Burgic och Bojan tar en fika och fram kliver super Bo in och hälsar på alla och skakar hand med samtliga utom med mig som han totalt nonchalerar, jag vet inte men jag är uppfostrad att alltid hälsa på alla, man vet aldrig vem man kan stöta på och ett första intryck är väldigt viktigt, men han satt å andra sidan bredvid Telia-pappan så det kanske förklarar hans umgänge numera. Lunch nu men återkommer senare om jag hinner!

——————————————————–

Nu sitter vi i bussen efter frukost och en liten samling på karlberg, jag kommer blogga så fort jag får lite tid över och. Känslan är bra och truppen är i harmoni och det märks, mycket skratt och skämt. Alla är delaktiga verkligen och det känns så genuint. Flavio är en duracell kanin och pratar konstant, Ivan fråga efter valium till honom och jag ber han spara lite energi till matchen.

Lite bilder:

Återkommer senare vid ankomst till scandic i Ängelholm eller som Jos sa: Analhome??? innan Lee : No Ängelholm….

Cee

Måndagens match mot ÖIS kändes ganska bekväm, inte bara för att jag satt på en bra plats på läktaren. Visserligen dröjde första målet enda tills M9 tog tag i det hela. Martin och jag brukade boosta varandra i Väsby (på ett lätt ironiskt sätt hylla varandra). Nu känns det dock som att Martin är så bra att jag inte behöver boosta han längre. Så nu boostar jag mig själv… En elak tunga på läktaren sa att Alvaro Santos såg så ”stor” ut att han skulle kunnat slå avsparken till sig själv. Elaka människor det finns!

Matchreferat har jag sagt förut att det är inte min grej, förutom på sollentunaunited.se, så sådant får ni vända er till Sportblaskan för. Däremot kan jag meddela att hurraropen i omklädningsrummet var precis lika högljudda som vanligt och att Lee bara blir bättre och bättre på att dra igång ringen efter en seger. Lee Baxter – ringansvarig.

Till en lite mer seriös vinkel då. Jag får ganska ofta frågan hur det känns att sitta på bänken och ibland inte ens det utan på läktaren. Hur känns det? Ja ni, det är två skilda världar. När DN ringde mig i våras så var det för att göra en intervju. När de ringde för någon vecka sedan undrade de om jag vill förlänga min prenumeration. Det ville jag inte.

Helt ärligt är det ingen större skillnad på startelvan och bänken/läktaren i den dagliga verksamheten. Det är inte så att man får sitta i ett annat omklädningsrum, förbjuds att titta Ivan i ögonen eller får mindre portioner vid lunchen. Det känns som att alla spelare i laget är trygga i sina roller och gör sin grej oavsett speltid i matchen innan. Självklart är det spelarna som avgör matcherna och som springer i 90 minuter som får mest uppmärksamhet, med all rätt, men jag tror att för att ett lag ska nå framgång behöver alla dra åt samma håll, hela tiden! Micke brukar ofta prata om rollacceptans och ödmjukhet inför uppgiften och det tycker jag alla i truppen står för i år. Från spelaren som gör 90 minuter på Råsunda till de som inte spelar alls eller de som spelar i Väsby/Västerås/Akropolis etc. Har jag inte spelat mot ÖIS är det min förbannade uppgift att se till att vara bäst på träningen dagen efter. Gör jag inte det har jag förbrukat min rätt att bära AIK:s märke på bröstet.

Övrigt från dagarna som gått:
-       Flavio kallar mig Peter Crouch, jag kallar honom för Bumbibjörn. Hög nivå!
-       Nisse vill ha ett smeknamn, som Texas i Halmstad. Han tycker han är i ett skede av sitt liv där Nisse inte fungerar. Några förslag någon?
-       Fotbollstennis dagen innan match har blivit tradition. Vi spelar i rund-pingisform där finalen spelas först till ett. Idag stod Flavio för första turneringsegern medan jag själv kammade hem andra. När jag vann blev det otroligt tyst kring Karlberg. Allt stannade upp, lite som en sådan där skräll som bara inte händer. AIK satte snabbt upp en krisgrupp där de andra spelarna kunde få terapi.
-       Hyssen blir bara fler och fler på Karlberg. Ihoptejpade byxor och tigerbalsam i kalsonger hör till vardagen numera. I framkant av denna verksamhet ligger självklart orm-gruppen med Pertan, CH, Miran och Gabbe. Men ännu fler fyller på och snart är det ren anarki i omklädningsrummet.

Thorsten?

Helsingborg imorgon, flyg på morgonen som vanligt och sedan ännu ett Scandic hotellrum. Kanske levererar något kul från Sveriges baksida, vem vet…

Om jag läser era kommentarer förresten? Klart som fan jag gör, det är bränslet som får mig att gå upp på morgonen och ta mig ner till Karlberg! Den goda frukosten spelar förstås in också samt det faktum att man lirar i Sveriges bästa lag…

/Thorsten#21

Det är härligt, men också hektiskt att vara gnagare för närvarande. Måndagen innebar en riktig kulminering där den som kärat ner sig ordentligt i skölden med de tre tornen helst hade velat vara på tre ställen samtidigt. De allra flesta hade förstås sökt sig till Råsunda för att bevittna fotbollslagets fortsatta jakt på det efterlängtade SM-guldet – färre en bit söderut till innebandypremiärens Botkyrka och så en skara hockeyfrälsta till ishallen på Eyrafältet i Örebro. Till slut stod alla med ett sådant där – för ateisterna – enerverande leende på läpparna som varit AIK:arens kännetecken på sistone. Tre segrar på lika många försök och en synnerligen bra start på veckan.

Imorgon finns Ivan Obolo & Co på plats nere på Olympia i Helsingborg, men redan ikväll fortsätter hockeylaget sin mellansvenska turné i Bergslagen med omnejd. Uppmärksamheten riktas mot gamla ”Dosan” i Mora, som efter sin ansiktslyftning numera lyder under det officiella namnet FM Mattsson Arena och där väntar ett formstarkt hemmalag med två raka segrar väntar Gnaget.

I samband med elitserieavancemanget för drygt fem år sedan tvingades Mora ofrånkomligen till att förstärka truppen för att klara av spel på den nya, högre nivån. Man vände blicken utomlands och gick från att ha en utlänning i laguppställningen till att ha elva. Sportsligt blev det succé med fyra säsonger i Elitserien och dessutom det första slutspelet på över trettiofem år, men dalaklubben, som gjort sig ett namn i hockeysverige mycket på grund av sin envetna satsning på spelare från de egna leden, hamnade i en identitetskris och var inför förra säsongen tillbaka i serien under finrummet.

Med Harald Lückner tillbaka i båset hade laget klart häng på en direktplats till Kvalserien, men hamnade till slut på den försmädliga fjärdeplatsen och föll sedan i playoff mot Almtuna. Sett med lite distans till fjolårssäsongen var Moras satsning på ett direkt återtåg inte helhjärtad utan man använde klokt säsongen som ett mellanår för att fasa ut dyra importer och istället kunna återvända till den hemvävda satsning som tog klubben till Elitserien 2004.

Idag består nästan halva truppen av masar och de kompletteras av inte mindre sju stockholmare. Vi känner igen Mikael Zettergren från den svartgula tröjan och ska man lyfta fram någon av de övriga måste jag välja den gamle södertäljejunioren Tony Lagerström som i år kommer att få sitt definitiva genombrott. Ikonen Håkan Bogg har kommit hem till sin moderklubb och han kommer med sin erfarenhet att kunna avlasta veteranbacken Greger Artursson vars betydelse för det här unga moralaget kan jämföras med Dick Tärnströms i AIK.

Mora blir en svår nöt att knäcka för AIK och man behöver höja sig en bra bit jämfört med de två inledande matcherna för att få med sig poäng från det här toppmötet. Ett gott omen är dock de tre segrarna i lagens möten förra säsongen. Motsvarande match ifjol slutade 4-1 i svartgul favör och upprepas det resultatet innebär det en tidig serieledning för Gnaget. För den som inte ämnar att färdas norrut på riksväg 70 i eftermiddag sänds matchen i Viasat Hockey med nedsläpp 19:00.

David Grudd

Oh it’s such a perfect day, så lyder refrängen till Lou Reeds låt som heter just.. perfekt day. Förutom den meningen så får låten placeras i facket ”låtar jag aldrig hade lagt in på min ipod”. Hur som haver, anledningen till att den tas upp i det här sammanhanget är att Pelle Jutehammar valde att skicka ut just det budskapet till alla AIK Webbradios lyssnare efter AIK:s 3-1 seger mot Djurgården 2006. Därmed så hämtades den upp till hjärnkontoret när jag vaknade imorse, för det går inte att säga någonting annat, det är en perfekt dag och en perfekt tid att leva i som AIK:are.

3-0 mot Örgryte var helt enligt planerna, trots att passningsspelet och tempot var av den sämre skolan i den första halvleken så fick AIK sina 3 poäng och sina 3 plus i målskillnad. Samtidigt som Stefan Ishizaki hoppades att gul-svart vore svart-gult så blev även AIK serieledare igen. Sanslöst skönt. Det enda negativa som kvarstår i huvudet är som sagt att AIK spelade som en hackande CD-skiva under de första 45 minuterna, något som självklart hade kunnat straffa sig om motståndet haft mer än en 4-5-1 uppställning med en mindre talangfull Adriano replika i anfallet, (Santos är bra men inte som ensam anfallare på Råsunda). Fast å andra sidan så hade inte matchbilden varit den samma mot ett mer spelförande lag. Men det gäller att AIK håller sig till det Alm pratade om innan matchen:

”Vi måste spela med tålamod, men det ska inte innebära att vi håller ett lågt tempo”. Lättare sagt än gjort.

Men idag är vi glada över att AIK har spelarna som besitter förmågan att göra det där lilla extra. Sportjournalistikens allvetare Erik Niva ställde sig frågan i dagens Aftonbladet om AIK hade tillräckligt många vana vinnare i truppen, om man håller sig till fakta så är svaret på den frågan negativt. Fast under säsongens gång så har vi fått erfara att den här spelartruppen består av flertalet spelare som kan kliva fram och avgöra om så vore nödvändigt. Igår var hans namn Martin Mutumba. Tidigare har hans namn varit Nils-Eric Johansson eller Ivan Obolo. Världens gladaste man, Antonio Flavio, har alla möjligheter i världen att bli den matchavgörande faktorn i framtiden. Han kanske redan är det?

Vi kan vinna fotbollsmatcher. Vi leder allsvenskan. Klart vi kan vinna SM-guld.

Hybris, ett ord som nämns i de flesta AIK-sammanhang just nu, frågan är vad hybris egentligen innebär? Vi leder serien, inga skador eller potentiella spelarförsäljningar pekar på att en negativ trend ska inledas och laget har visat sig motståndskraftigt mot ”starkare” motstånd under säsongen, vi som supportrar har all rätt att prata och drömma om titlar. Spelarna har all rätt att göra det. Detta betyder inte att vi som supportrar kommer få ställa oss i skamvrån om förstaplaceringen inte tillhör oss i slutet av säsongen. Drömmarna och snacket betyder heller inte att spelarnas skicklighet och arbetsvilja kommer försämras. Det är jag fullständigt övertygad om.
Hoppas verkligen inte jag får fel där..

Olympia och Helsingborg nästa anhalt, vi gör som Stahre brukar säga:

”Vi ska göra ett jävla försök att vinna matchen”.

Tack och lov är jag gnagare

Lukas

Efter att AIK för första gången i år vunnit med tre måls marginal och Malmö vunnit med fem målsmarginal mot Elfsborg har två lag ryckt i den tidigare så jämna guldstriden, om man tar en titt på tabellen får man denna trevliga syn:

Tabellen ljuger aldrig, AIK är sveriges bästa lag just nu, AIK har en poäng ner till Göteborg men hela sex
poäng ner till Kalmar, sex poäng är mycket att hämta in på sju matcher som återstår i Allsvenskan.

Dagens match såg inte bra ut de första 15-20 minuterna, AIK spelade slarvigt och tempolöst men spelade upp
sig och Martin Mutumbas mål kom mycket lägligt, M9 som i alla fall jag tyckte gjorde en av sina sämre prestationer
i AIK tröjan gjorde ett riktigt snyggt mål. I andra halvleken hade jag en känsla av uppgivenhet hos ÖISarna
AIK ångade på och kunde gå ifrån till 3-0.

En av dagens favoriter är vid Malmös 5-0 mål när Norra sjöng ”Ishi längtar hem till AIK”!

Video ligger som vanligt uppe på min blogg (http://aikare.se), efter önskemål från Ultras Nord kommer jag inte längre
zooma in på publiken. Blev så den här gången men inte de kommande matcherna!

Vill avsluta med en härlig sifferkombination
3
4
3

Axel Franzén