Igår var det dags igen, det var dags att vara negativ mellan klockan 06.00-18:59 och sen var dags att inse att man hade fel. Som vanligt. Trots att man aldrig slutar att imponeras av vårt kära AIK så tänker jag alltid inför varje match: ”någon gång kommer vi ju få ett bakslag?”. Som sagt, jag hade fel igen.
Matchen igår var imponerande på många sätt. Del på grund av att försvarsspelet klarade av att nolla Häcken, igen, ett Häcken som har gjort ett eller flera mål på hemmaplan i 11 raka matcher. Ett Häcken som endast förlorat en match på hemmaplan. Det var grymt imponerande att se hur AIK lyckades få matchen precis dit de ville under hela den andra halvleken, ja- anfallsspelet var obefintligt från vår sida, men förutom ett mindre tryck mot slutet så var Häckens trio Paulinho- Ranegi- Henriksson, som gjort 23 mål tillsammans i Allsvenskan såhär långt, osynliga under de sista 45 minuterna.
Däremot gör kanske inte Daniel Örlund sin absolut stabilaste match igår, framför allt genom att han skapar viss oreda då han tappar några lite väl enkla bollar, han får även ett litet minus då han orsakar den rätt onödiga (!) indirekta frisparken. Men alla får ha lite mindre bra dagar och det är inte heller en slump att han håller nollan till slut ändå.
Gällande anfallsspelet så är det bara att konstatera att vår sydamerikanska duo i anfallet kommer att skörda stora framgångar även framöver. På bortaplan är de kanske inte lika synliga genom hela matcherna utan får mest ägna sig åt pressa bollhållaren och försöka störa uppspelen. Men vi litar däremot på dem att blixtra till då AIK väl sticker upp i anfall, ett krav som de minst sagt uppfyllde. Två minuter av sydamerikansk briljans är allt som krävs för att leda serien igen! Även värt att nämna framspelarna i det här sammanhanget, för Martin Mutumbas assist till 0-2 gav definitivt svar på tal till kritikerna (räkna in mig i vissa fall) samt att Markus Jonssons öppnande inkast förtjänar lika mycket beröm som Flavios lättande lobb över Källqvist.

Snart får jag börja att tänka om inför varje match, på de sex senaste matcherna har AIK stått som segrare i fem och jag ser inte ens en tendens till en sviktande form. Det var nästan absurt var komfortabel jag var framför tv-soffan igår, efter 0-2 så kändes det nästan som att AIK plockade fram fjärrkontrollen, tryckte på snabbspolningsknappen och lät Häcken hållas under resterande delen av matchen. Så enkelt såg det ut, så enkelt var det inte. Hårt jobb och en fantastiskt organisation har nu fått ännu ett lag på fall. AIK ser bara bättre och bättre ut för varje dag som går.
Att se Djurgården förlora igår gör inte saker och ting sämre, det bara osar AIK alá 2004 om Djurgården, bara det att jag ser inte ens en Krister Nordin i Djurgården? Knappt en Nick Mrdja? Djurgården i botten, AIK i toppen, 8 omgångar kvar att kämpa, svettas och kriga för. Upplever vi ett drömscenario?
Nu kör vi
Tack och lov är jag gnagare
Lukas







