Från skattkistan ( del 1)

Mats Rubarth rock n boll

Genom de år jag varit supporter till AIK har en och annan intressant spelare kommit och gått. Vissa lämnade inga direkta avtryck, andra var fantastiska lagspelare som gjorde sitt jobb utan att glänsa. Men de spelare som verkligen etsade in sig för evigt på min näthinna tänkte jag se tillbaka på här i bloggen och även berätta vad de gör idag. För enkelheten och trovärdighetens skull så tar jag spelare som varit aktiva under ”min” period. Kanske kan man föreslå någon personlig gammal hjälte i kommentatorsfältet, så får vi se om jag tar upp tråden.

Inte särskilt långt ner i AIK: s djupa skattkista ligger Mats Rubarth. En ovärderlig juvel som glittrade starkare än de flesta andra. Mats kom till AIK säsongen 2001 från Örebro. 2008 var hans sista säsong. Vad minns vi då från tiden med Mats.

Varningarna och utvisningarna
Ska man vara lite politiskt korrekt borde man väl inte på något sätt hylla att Mats genomgående under alla år i AIK drog på sig ett otal gula kort och en mängd utvisningar. Jag vet inte heller om jag vill hylla Mats för hans lite kantiga och ibland minst sagt obalanserade närkampsspel, men jag vill dock belysa att det är en stor anledning till varför han gjort ett sådant starkt intryck på mig och gissningsvis än del andra. Inte minst Anders Frisk med kollegor lär komma ihåg den i deras ögon långhårige busen. Och så vitt jag vet gjorde han väl inga riktiga Roy Keane – tacklingar, eller? Alltså sådana där uppsåtet har varit att invalidisera sitt offer…

Mats kultstatus etablerades ganska tidigt i AIK. Jag minns att så länge han höll sig till de gula korten så blev jag som supporter inte förbannad på honom. Snarare var det många av oss på norra som skrattade varje gång Mats fick ostskivan visad för sig. Det hörde liksom till. Mats spelade i lång utsträckning på inspiration och därför balanserade han på gränsen till galenskap. Ett nödvändigt ont helt enkelt. Men för alla de kort han fick så betalade han tillbaka mer än nog.

Finterna, straffarna och målen
Totalt gjorde Mats 21 mål i seriesammanhang för AIK. Säsongen 2003 vann han imponerande interna skytteligan med 10 mål. Vad som inte syns i dessa siffror är en förmåga som Mats hade som jag kom att uppskatta enormt, men som jag vet att en del rynkar på näsan åt. Tänk Italien – Australien VM 2006 och ni vet vad jag menar.

Mats var bäst i Allsvenskan på att bli fälld i straffområdet. Cyniker och avundsjuka skulle orätt kalla honom för filmare. Tack vare sina patenterade sidledsförflyttningar blev han kapad otaliga gånger med straff som följd. På slutet var det nästan som att Mats inte fick straffen för att domaren visste att Mats provocerade fram situationen med sin kvickhet. Vilket förståss var förjävligt och fel av domaren! Jag vill tillägga att i mina ögon är det en enorm skillnad på att kasta sig i straffområdet utan kontakt och att som Mats finta så ihärdigt i sidled och djupled att ett ben ofrånkomligt kommer att flyga ut från försvararen. Slutsats: Stefan Ishizaki – filmare. Mats Rubarth – smart.

Nu lämnar vi den moraliska gråzonen och koncentrerar oss på minnen av Mats som ger oss odiskutabelt positiva vibbar, nämligen målen. Och i synnerhet ett mål, som jag minns starkare än andra. För en del av er räcker det nog med att jag skriver: höstderby, 2001, 2-0, 12:e minuten, så vet ni vad jag talar om.

För er andra kommer här en kort beskrivning: Kaostifots klarrött lysande bengaler glödde fortfarande och sorlet från jublet efter Andreas Alms 1-0 mål hade inte hunnit ebba ut när Mats slog till med det förmodligen snyggaste målet den här sidan om 2000-talet. Mats kastade sig bakåt i straffområdet för att nå ett inlägg som såg ut att gå förbi honom, han fick till en bicykleta som hade gjort självaste Hugo Sanchez avundsjuk. Lasse Eriksson i hammarbymålet hann inte ens upp på tårna innan bollen borrade sig in i högra krysset. Mot norra skall tilläggas. Trots att det bara var ett av fem svartgula mål den kvällen så kom det att bli kärnan i ett sådant ”jag var där” ögonblick i AIK:s historia. Att Hammarby kom till Råsunda som serieledare och att publiken var stor (34 593) var bidragande, men det var målets skönhet som förevigade kvällen.

Målet var galet snyggt och det bekräftar bara påståendet att Mats Rubarth inte bara var en buse med svängigt humör, utan även ett geni som likt Picasso kunde måla de allra vackraste tavlor.

Mats musikern

Nu är Mats aktuell som musiker på heltid. Han har lagt skorna på hyllan och plockat upp gitarren, eller snarare basen. Inte heller det är oväntat då vi alla vet att basen är det coolaste instrumentet. Mats ingår i ”superbandet” Casablanca som kommer att släppa sin debutskiva i april. Temat är rock. Mats tidigare skiva, den självbetitlade ”Rubarth” från 2001 var lite mer åt indiehållet om jag minns rätt ( hoppas jag minns rätt, annars lär jag få skit från någon elitist på området). Från den skivan kom det odödliga spåret ”lycklig man” en fantastisk låt som många AIK:are lärde sig då den fanns på dubbelskivan ”Å vi e AIK”.

Vi ska vara tacksamma att Mats breda musikala genombrott kom nu. Att Mats kunde dela upp sina intressen och dessutom vara så skicklig inom båda områden är enormt avundsvärt.

Men vad är Mats egentligen i hjärtat, musiker eller fotbollspelare? Man kan ju välja att tyda Anders Ljung, sångare i Casablanca som sa detta till Expressen: ” Mats är för bra på musik för att kasta bort sitt liv på fotboll. Han är en riktig rocker och nu har han hittat hem.”

Själv ser jag inget bortkastat i det Mats har uträttat i den svartgula dräkten. Det är ju det som gör Mats så unik. Att han kan bidra med såväl sköna dribblingar som sköna basgångar. Varför välja när man kan få båda? Footballer by day guitarhero by night.

Till sist. Jag ber om ursäkt för Hegerforsaren i rubriken ; )

Carl Tersman Toll

This entry was posted on onsdag, januari 20th, 2010 at 01:55 and is filed under Fotboll. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.