I skrivande stund är det fyrtiosex dagar arton timmar och tjugofem minuter kvar till AIK:s allsvenska premiär. Det är som om alla supportrar befinner sig i en gemensam graviditet och med bara en och en halv månad kvar kan vi knappt vänta till den dag vi kan släppa alla förväntningar och förlösas. Vi kan ju inte som spelarna underbygga våra förväntningar genom att förbereda oss genom mental och fysisk träning.
Alltså går vi i förväntans tider. Så jag tänkte ägna lite utrymme i bloggen åt just tankar om förväntan. Med mig själv som utgångspunkt hoppas jag inte bli allt för navelskådande. Kanske känner än del igen sig. Kanske fattar ni ingenting.
Förväntan är kanske vid sidan av segerrus, den mest positiva känsla man kan ha som supporter. Många menar att tiden innan Allsvenskan startar är den allra bästa. Man slipper förluster och oro inför någon jobbig bortamatch. Vi väntar helt enkelt på vad som skall hända imorgon istället. Och i det utrymmet finns det plats för väldigt mycket positiva tankar.
Själv har jag lärt mig att i fotbollssammanhang inte ha några högre förväntningar. När jag inledde mitt supporterskap hade jag ingen aning om att jag en dag skulle sänka mina förväntningar till den, om jag skall vara ärlig, orealistiskt låga nivå den befinner sig på idag. Det tog ett par år att förvandlas från optimist till cyniker.Men om jag känner låga förväntningar på AIK, så kan jag ändå inte dra några paralleller till det ”vanliga” livet vid sidan av fotbollen.
Där är jag helt enkelt som de flesta andra misstänker jag. En person som tror och hoppas på att morgondagen skall överträffa nuet. Det är helt naturligt eftersom att förväntningar gör oss lyckligare. Men så är alltså inte fallet då det gäller fotbollen.
Jag tror att en stor anledning till att jag upplever det som svårare att behålla höga förväntningar i min roll som AIK:are, i jämförelse med hur det är i livet utanför supporterskapet, är för att fotbollen är en så konkret värld. Här mäts allt i resultat. I fotbollen finns det så oerhört många tillfällen när dina förväntningar kan komma att inte besvaras.Vill dock påpeka och förklara för er att mina förväntningar på AIK har väldigt lite att göra med lagets resultat. Precis som vad det gäller min kärlek till klubben.
Det är helt enkelt ett skydd och ett självförsvar. Innerst inne tror jag såklart att vi skall vinna en hemmamatch mot t.ex. Örgryte, men jag förväntar mig det inte. Så det är inte så att jag är negativ. Jag är bara feg. Den fegheten kommer jag nog att behålla tills den dag AIK under lång tid dominerar likt United eller Barca.
Det är svårt att veta exakt när jag slutade förvänta mig att AIK skulle hamna i toppen varje år. Vad jag dock vet säkert är att processen började redan när jag första gången för länge sedan satte mig på Råsundas östra läktare. Att jag skulle hamna i den situation jag är idag då jag inte förväntar mig mer än att vi inte skall åka ut (det hände ju ändå) hade jag såklart ingen aning om.
Här i bloggen är det tänkt att vi skall vara positiva och lyfta fram AIK på bästa sätt. Det är jag såklart för. Jag tar alla chanser att strö socker på AIK för att folk som har en felaktig bild av klubben skall komma på rätt sida av verkligheten. Jag är då överdrivet positiv och nästan manisk när jag lyfter fram AIK:s förträfflighet. Jag har säkert omvänt en och annan person eller åtminstone fått en väldigt stor grupp människor att inte tro på allt de läser i tidningarna, eller vad andra mindre informerade personer i deras närhet felaktigt informerat dem om.
Med detta vill jag ha sagt att oavsett om jag har låga förväntningar eller inte så gör jag ständigt reklam för klubben. Jag tycker att alla som håller på AIK skall ha höga förväntningar eftersom att ju högre förväntningarna är desto bättre kommer du att må. Problemet med mig är att jag har blivit nedskjuten från det där högt svävande molnet så många gånger. Och ju högre upp jag befinner mig ju ondare gör det när jag slår i marken.
Så kalla mig feg, cynisk, negativ eller bara dum i huvudet. Jag bryr mig inte. Jag är redan medveten om att det är en smula ologiskt att utsätta sig för den smärtan ett nederlag eller en dålig säsong ger. Och vore jag inte åtminstone lite dum i huvudet, vilket jag tror krävs för att orka vara supporter skulle jag heller inte få uppleva all den glädje jag fått genom åren.
Jag är helt övertygad om att tio 7:e platser och ett guld är bättre än ingenting. Jag menar kolla på Bajen. Ett guld och jojo mellan serierna, men ändå har de rätt många supportrar. Det finns massor av människor som är helt opassionerade. De kanske tycker att det är synd om oss. Själv tycker jag att det är dem de är synd om eftersom deras liv förmodligen är oändligt mycket fattigare än mitt.
Jag gråter inte i två veckor när vi förlorat mot Djurgården, men jag skrattar i ett halvår när vi vunnit SM-guld. För andra kan det verka både konstigt och korkat att vara så engagerad i något så banalt som fotboll. Visst fan är jag konstig, men det finns väl inget korkat i att vilja känna lycka. Och den lyckan man får av att vara supporter kommer jag aldrig kunna vara utan.
Att skydda sig genom att ha låga förväntningar må vara fegt, men det gör att jag blir positivt överraskad väldigt ofta. Det är mitt sätt att vara supporter. Och om jag är så känslig att jag redan innan match har förberett mig för förlust för att skydda mig, så har jag rätt att göra det. Den enda förväntningen jag har på AIK är att de alltid finns där. Och så länge dom gör det så kommer jag att göra det.
Carl Tersman Toll
Jag ligger åt samma håll som du. Jag är inte utav den skaran som på engång börjar skandera ”VI VILL SE AIK” så fort vi spelar dåligt tex.
Kanske inte riktigt rätt inlägg, men hur många Guld dvd har vi sålt??
Hatten av. RIKTIGT bra krönika!
I alla år har jag tippat AIK som vinnare av Allsvenskan. Inför säsongen 2009 hade jag en bra känsla. Men vägrade yttra den i ord. Se vad som hände.
Jocke: Tack. Den blev jävligt lång och jag undrade om någon orkade läsa den ; )
Xalle: Började hoppas på guld med 1 minut kvar av matchen mot IFK : )
”Det finns massor av människor som är helt opassionerade. De kanske tycker att det är synd om oss. Själv tycker jag att det är dem de är synd om eftersom deras liv förmodligen är oändligt mycket fattigare än mitt.”
WORD.
Tack för en bra krönika!
Mycket fint skrivet!
Jag delar asbolut inte författarens åsikter och anser att sådant mentalitet hör hemma baland klubbar som gillar komma just 6-7:a varje år! Vi är AIK och anser man att man vill vara bäst så ska ska man sikta mot att vara det också.
WOW. Vilken krönika – vilket fantastiskt språk, och spot on vad gäller känslan! TACK – jag förstår precis hur du tänker och känner, och skulle inte heller vilja vara utan den lycka fotbollen skänker mig.