Här kommer intervjuerna efter 4-1 segern över Leksand igår. Det är som vanligt hockeyexperten Victor Karlsson som står för intervjuerna.

Mats Rubarth rock n boll

Genom de år jag varit supporter till AIK har en och annan intressant spelare kommit och gått. Vissa lämnade inga direkta avtryck, andra var fantastiska lagspelare som gjorde sitt jobb utan att glänsa. Men de spelare som verkligen etsade in sig för evigt på min näthinna tänkte jag se tillbaka på här i bloggen och även berätta vad de gör idag. För enkelheten och trovärdighetens skull så tar jag spelare som varit aktiva under ”min” period. Kanske kan man föreslå någon personlig gammal hjälte i kommentatorsfältet, så får vi se om jag tar upp tråden.

Inte särskilt långt ner i AIK: s djupa skattkista ligger Mats Rubarth. En ovärderlig juvel som glittrade starkare än de flesta andra. Mats kom till AIK säsongen 2001 från Örebro. 2008 var hans sista säsong. Vad minns vi då från tiden med Mats.

Varningarna och utvisningarna
Ska man vara lite politiskt korrekt borde man väl inte på något sätt hylla att Mats genomgående under alla år i AIK drog på sig ett otal gula kort och en mängd utvisningar. Jag vet inte heller om jag vill hylla Mats för hans lite kantiga och ibland minst sagt obalanserade närkampsspel, men jag vill dock belysa att det är en stor anledning till varför han gjort ett sådant starkt intryck på mig och gissningsvis än del andra. Inte minst Anders Frisk med kollegor lär komma ihåg den i deras ögon långhårige busen. Och så vitt jag vet gjorde han väl inga riktiga Roy Keane – tacklingar, eller? Alltså sådana där uppsåtet har varit att invalidisera sitt offer…

Mats kultstatus etablerades ganska tidigt i AIK. Jag minns att så länge han höll sig till de gula korten så blev jag som supporter inte förbannad på honom. Snarare var det många av oss på norra som skrattade varje gång Mats fick ostskivan visad för sig. Det hörde liksom till. Mats spelade i lång utsträckning på inspiration och därför balanserade han på gränsen till galenskap. Ett nödvändigt ont helt enkelt. Men för alla de kort han fick så betalade han tillbaka mer än nog.

Finterna, straffarna och målen
Totalt gjorde Mats 21 mål i seriesammanhang för AIK. Säsongen 2003 vann han imponerande interna skytteligan med 10 mål. Vad som inte syns i dessa siffror är en förmåga som Mats hade som jag kom att uppskatta enormt, men som jag vet att en del rynkar på näsan åt. Tänk Italien – Australien VM 2006 och ni vet vad jag menar.

Mats var bäst i Allsvenskan på att bli fälld i straffområdet. Cyniker och avundsjuka skulle orätt kalla honom för filmare. Tack vare sina patenterade sidledsförflyttningar blev han kapad otaliga gånger med straff som följd. På slutet var det nästan som att Mats inte fick straffen för att domaren visste att Mats provocerade fram situationen med sin kvickhet. Vilket förståss var förjävligt och fel av domaren! Jag vill tillägga att i mina ögon är det en enorm skillnad på att kasta sig i straffområdet utan kontakt och att som Mats finta så ihärdigt i sidled och djupled att ett ben ofrånkomligt kommer att flyga ut från försvararen. Slutsats: Stefan Ishizaki – filmare. Mats Rubarth – smart.

Nu lämnar vi den moraliska gråzonen och koncentrerar oss på minnen av Mats som ger oss odiskutabelt positiva vibbar, nämligen målen. Och i synnerhet ett mål, som jag minns starkare än andra. För en del av er räcker det nog med att jag skriver: höstderby, 2001, 2-0, 12:e minuten, så vet ni vad jag talar om.

För er andra kommer här en kort beskrivning: Kaostifots klarrött lysande bengaler glödde fortfarande och sorlet från jublet efter Andreas Alms 1-0 mål hade inte hunnit ebba ut när Mats slog till med det förmodligen snyggaste målet den här sidan om 2000-talet. Mats kastade sig bakåt i straffområdet för att nå ett inlägg som såg ut att gå förbi honom, han fick till en bicykleta som hade gjort självaste Hugo Sanchez avundsjuk. Lasse Eriksson i hammarbymålet hann inte ens upp på tårna innan bollen borrade sig in i högra krysset. Mot norra skall tilläggas. Trots att det bara var ett av fem svartgula mål den kvällen så kom det att bli kärnan i ett sådant ”jag var där” ögonblick i AIK:s historia. Att Hammarby kom till Råsunda som serieledare och att publiken var stor (34 593) var bidragande, men det var målets skönhet som förevigade kvällen.

Målet var galet snyggt och det bekräftar bara påståendet att Mats Rubarth inte bara var en buse med svängigt humör, utan även ett geni som likt Picasso kunde måla de allra vackraste tavlor.

Mats musikern

Nu är Mats aktuell som musiker på heltid. Han har lagt skorna på hyllan och plockat upp gitarren, eller snarare basen. Inte heller det är oväntat då vi alla vet att basen är det coolaste instrumentet. Mats ingår i ”superbandet” Casablanca som kommer att släppa sin debutskiva i april. Temat är rock. Mats tidigare skiva, den självbetitlade ”Rubarth” från 2001 var lite mer åt indiehållet om jag minns rätt ( hoppas jag minns rätt, annars lär jag få skit från någon elitist på området). Från den skivan kom det odödliga spåret ”lycklig man” en fantastisk låt som många AIK:are lärde sig då den fanns på dubbelskivan ”Å vi e AIK”.

Vi ska vara tacksamma att Mats breda musikala genombrott kom nu. Att Mats kunde dela upp sina intressen och dessutom vara så skicklig inom båda områden är enormt avundsvärt.

Men vad är Mats egentligen i hjärtat, musiker eller fotbollspelare? Man kan ju välja att tyda Anders Ljung, sångare i Casablanca som sa detta till Expressen: ” Mats är för bra på musik för att kasta bort sitt liv på fotboll. Han är en riktig rocker och nu har han hittat hem.”

Själv ser jag inget bortkastat i det Mats har uträttat i den svartgula dräkten. Det är ju det som gör Mats så unik. Att han kan bidra med såväl sköna dribblingar som sköna basgångar. Varför välja när man kan få båda? Footballer by day guitarhero by night.

Till sist. Jag ber om ursäkt för Hegerforsaren i rubriken ; )

Carl Tersman Toll

Genom fem raka segrar under 2010 och en strax innan nyår har AIK placerat sig på en angenäm andra plats i tabellen. Dagens match mot serieledaren Leksand innebar således en ren seriefinal. Inramning som de två lagen bjöds på var i paritet med den hetta som matchen karaktäriserades av. Riktig toppklass! 7823 personer på Hovet bidrog till en match med ”slutspelskaraktär” och att detta får spelarna att tända till är vi nog alla rörande överens om. Att beskriva känslan att åka igenom borgen inför en fanatisk AIK-klack beskrev Jonas Westerling kort och gott: ”fantastiskt, det räcker så”, och superlativen haglade från alla spelare.

Matchen inleddes i ett galet tempo från AIK:s sida vilket tvingade Leksand att ta två utvisningar under de första två minuterna. Ett 5 mot 3 läge så pass tidigt fick publiken verkligen att tända till och AIK:s klacksektion vittrade ett mål och ylade av frustration likt hungriga vargar varje gång pucken lämnade anfallszonen. Leksand lyckades döda det numerära underläget men deras glädje blev kortvarig. Ett mål hängde sannerligen i luften och när David Engblom grävde fram pucken bakom mål och serverade en fri Victor Ahlström som med en snygg dragning såg till att Joacim Erikssons nolla spräcktes efter 5.42. Vild glädje spreds på den AIK-dominerade läktaren vilket eldade på spelarna ytterligare. AIK klarade briljant av ett boxplay innan man på nytt fick chansen att spela 5 mot 3. Kimmo Lovtonen och Thomas Rhodin utvisades samtidigt vilket innebar att AIK spelade med två man mer på banan i, tyvärr, två hela minuter då man ännu en gång misslyckades att göra mål i denna fördelaktiga spelform. Matchbilden var annars jämn med ett visst övertag från AIK:s sida och nerven, hettan och aggressiviteten visade verkligen upp hockey när den är som mest spännande.

Andra perioden inleddes bäst från Leksands sida. Mitt under leksandspressen lyckades dock Henrik Eriksson rinna igenom leksandsförsvaret och få ett så pass fritt läge att leksandsbacken kändes sig tvungen att riva ner honom med alla medel. Detta tilltag gjorde att AIK blev tilldömda ett straffslag. Richard Gynge satte ju en straff i förra mötet mot Leksand och han fick chansen igen. ”Jag visste vad jag skulle göra redan när jag fick beskedet att jag skulle slå den” sa Gynge som helt sonika åkte fram och med en rapp handledare sköt in pucken så hårt att handduk och flaska (på målburen) flög all världens väg. Detta betydde 2 – 0 för AIK efter 3.02. Resten av perioden tryckte Leksand på hårt. Inte minst genom ett 5 mot 3 läge men AIK:s solida försvar och en furiskt hårt jobbande Heino-Lindberg såg dock till att målnollan blev intakt bakåt.

Den avslutande akten i dagens vackra skådespel till hockeymatch inleddes som den andra slutade med en konstant leksandspress där AIK ständigt tvingades lyfta pucken ur zon eller slå icing. Denna press bar sedermera frukt då AIK efter slarv inte lyckades få bort pucken och 2 -1 var ett faktum. ”En jävla styrning” svor Heino-Lindberg i spelargången efter matchen med reduceringspucken i tankarna. Nervositeten spreds nu på läktaren och på isen och en kvitteringspuck var det sista alla rättrogna ville uppleva denna ovanligt milda januarikväll. Puckar ven runt Heino-Lindberg som tillsammans med försvaret slet som djur för att freda kassen. Då hände det oväntade. En Kimmo Lovtonen tappade oprovocerat pucken på offensiva blå och Patrik Bergström, som puckförare, och Jonas Westerling kom helt soprena mot mål. Länge såg det ut som Bergström skulle skjuta, vilket han också sa efter matchen att han tänkte, men i exakt rätt ögonblick passade han över pucken till Westerling som satte klubben till och ett enormt skönt 3 – 1 mål var verklighet. ”Riktigt jävla skönt, jag sköt så hårt jag kunde” beskrev Westerling känslan att väga över matchen till AIK:s favör igen efter 11.19 spelade minuter. Fyra minuter senare snappade Daniel Bång upp en puck efter att Jean-Luc Grand-Pierre hade slarvat. Han kom fri och satte spiken i kistan till 4 – 1. Ett mål som Bång själv beskrev som ”ett kliniskt Daniel Bång avslut”. Resten av matchen blev en njutning för de flesta på läktaren då AIK kontrollerade spelet och hyllades rejält för detta. Återigen besegrades Leksand och AIK tog sin sjunde raka seger vilket får ses som ett gott dagsverke.

Noterat från läktaren/spelargången:

Över tre minuters spela i 5 mot 3 SKA bara bli mål. I en kvalserie har vi inte råd att försumma sådana gyllene lägen. Publiken skanderade ”skjut!” och önskade mer skott. Och på frågan ”varför skjuter ni inte?” menade Jonas Westerling att: ”det är inte alltid så enkelt, ibland står det någon gubbe framför näsan och man kan inte skjuta igenom folk”. Dock anser jag också att man måste komma till mer avslut än idag för ett powerplay ska bära frukt.

Med en man mindre på isen fungerar det däremot desto bättre för AIK. Ett fantastiskt jobb över hela banan och ett tight försvars- och målvaktsspel gör att vi nu har den grundtrygghet i laget som gör att segrar tas. Enligt Heino-Lindberg jobbar nu laget helt enkelt hårdare än innan jul.

Imorgon kväll kommer intervjuer upp med Daniel Bång, Jonas Westerling och Christoffer Heino-Lindberg. I dessa berättar Westerling om hur man tänker när man kommer 2 mot 0, Heino-Lindberg erkänner att han var rädd för Black Army när han var liten och att han till och med grät en skvätt när han såg dem. Intervjun med Heino-Lindberg är riktigt skön och han berättar vidare att han och Jonathan Bjurö tävlar om en guldpuck på träningarna och hur han ser på konkurrenssituationen.

Leksandsspelarna var minst sagt frustrerade efter matchen och det smällde rejält i spelargången när knätofsarna drämde sina klubbor i väggen. Det måste vara jobbigt att på förhand veta att stora starka AIK, det klarar vi inte av.

Fredrik Carlsson sa lite skämtsamt att han letade efter tillfälle att ta revansch på Grand-Pierre och menade att han definitivt hade vunnit denna gång.

Jag tror att de flesta med mig hade en underbar kväll på Hovet, så här borde det alltid vara! Enligt alla spelare blir det som en helt annorlunda match att spela med publiktryck och den slitna klyschan ”publiken är en sjätte spelare” användes frekvent. Nästa hemmamatch spelas mot Oskarshamn söndag den 24 januari kl 16.00, ses då!

Hockey Victor