Hej på er alla, kom tillbaka nu från en tuff träning här på kvällen, bra kvalitet tycker jag verkligen. Under dagen satt jag med Jorge Ortiz och snacka och jag fick reda på att han var beredd att lämna AIK inför förra säsongen, men efter ett möte med Björn och Micke så bestämde han sig för att köra på, alla vet vi hur bra AIK blev när Ortiz visade vilken underbar spelare han är. Nu mina bröder och systrar kan jag meddela att Jorge Ortiz innan avfärd till Singapore meddelat Björn Wesström att plocka fram ett nytt kontrakt som gör att han stannar hos oss.

Det är långt ifrån klart men kommer de överens så kan det ju bli en bra och framförallt en rolig nyhet.

Ska träffa Stahre strax så får han hälsa hem till er med samt att jag laddar upp lite klipp från träningen strax

Ska sno FAN-TVs och deras 10-snabba frågor.
Men frågorna tänkte jag ni skulle ställa, hjälp mig med frågor så kanske din kan vara med i topplistan. De ska vara seriösa och inte för barnsliga, ni hajar tror jag.

Cee

Jaha man har vilat skallen mot kudden en liten stund och nu är kl 06:50, jag och lill-Bulten skall träna själva med Stahre innan frukost men jag tror inte han kommer.
Mycket snack om varför i helvete vi väljer att lägga våra klipp på Fibban (facebook). Av någon otroligt sjuk anledning så går det snabbast att skicka upp allt material just dit, ni som såg Jos intervjun på hemsidan ska veta om att det tog 2 timmar att skicka upp den. Youtube har sämre kvalitet men går lite sakta med. Jag ska dock som vanligt lyssna på er och kolla upp detta idag…..

Lite bilder från gårdagen:

Hörs senare idag och imorgon för vissa av er….

Cee

Årets transferfönster ser ut att bli det mest intressanta på mycket länge och de allra flesta verkar ha en synpunkt på vad som sker. Min uppfattning är långt ifrån unik och liknar på många sätt hur Charlee resonerade för några dagar sedan. Stahre och Wesström har pratat mycket om att inte vara sentimentala när det kommer till transfermarknaden. En filosofi som låter väldigt logisk enligt mig. Vi kan inte behålla spelare för att de dansar roligt, är älskade av supportrarna eller för att de ser ståtliga ut i det svarta matchstället. Vi kan inte ens behålla spelare för att de är bra fotbollspelare. Vi kan inte säga nej till miljonerbjudanden när de större klubbarna ute i Europa knackar på dörren. Det gynnar varken vår ekonomi eller spelarens. Det är fakta inom Svensk fotboll och för AIK. Därmed är det inget unikt att framgångsrika spelare försvinner från svensk fotboll efter ett eller två år.

Däremot är det inte alltid lätt att acceptera när underbara personligheter och fotbollspelare så som Jos Hooiveld och Ivan Obolo lämnar klubben. Själv fick jag en stor klump i halsen när jag fick höra att Ivan skulle resa hem till Argentina. Den ömsesidiga kärleksaffären mellan AIK och Ivan fick ett hastigt och abrupt slut. Ibland är kärleken inte enkel.

Efter guldet har nu fem spelare lämnat klubben varav Markus Jonsson och Daniel Örlund var ”försvunna” innan vi bärgade dubbeln. Det medför som bekant att truppen kommer att se ganska annorlunda när vi gör oss redo inför 2010 och jag har full förståelse att dessa förändringar skapar en del oro bland supportrarna. Även jag känner en viss oro trots att jag har förvandlats till en optimist på senare tid. Ingen kan förutspå hur saker och ting kommer att utveckla sig och hur vissa spelare kommer att reagera på mer speltid eller hur skadesituationen ser ut. Det är därför jag är orolig, enbart för att fotbollen är oförutsägbar. Däremot känner jag ingen oro för AIK:s framtid, eller för att spelare lämnar och ansluter. Det är en naturlig process att truppen förändras eller att förutsättningarna blir annorlunda och jag har fullt förtroende för hur det nuvarande ledarteamet planerar och agerar i alla sammanhang.  Det är svårt att inte lita på dessa herrar. De förtjänar att vi litar på dem.

Celtic fick gräva djupt i plånboken för att värva vår flygande holländare, runt 18 miljoner kroner slutade notan på och det är mycket väl behövliga pengar för AIK. Transfern har även bidragit till en bra investering för den externa finansiär som hjälpte till när vi signade Jos. Någonting som får betraktas som mycket positivt. Nu är bara frågan hur laget ska formeras? Utan Ivan Obolo och utan Jos Hooiveld. Inga direkta ersättare har plockats in och jag anser faktiskt att vi inte behöver ersätta dessa herrar rakt av. Hur meningsfullt vore samarbetet med Väsby om aldrig dessa spelare fick se en glimt av Råsundas gräs? Vi måste ge dessa herrar chansen och hoppas att de tar den. Nu är det dags för Niklas Backman (som skrev på kontrakt med AIK idag) och Walid Atta att konkurrera om platsen. Jag kan ärligt säga att jag inte är orolig över den delen.

Gällande anfallet så tror jag att Miran Burgic och Antonio Flavio kan resultera i en bra konstellation då Miran har ett starkt huvudspel och ett härligt målsinne men naturligtvis är han ingen Ivan Obolo. Fast å andra sidan tror jag inte att vi skulle kunna värva en ”ny” Obolo på rak arm. I slutändan är det upp till Björn, Micke och resten av ledarstaben att avgöra vad de anser är den bästa lösningen. Det jag vill förmedla är att vi måste titta neråt i leden och ge våra egna produkter chansen att lyckas, vi måste fortsätta att sälja dyrt (Jos var ett prejudicerande fall) och om några år kanske ekonomin är så pass stabil att vi kan behålla våra profiler.

Motsatsen är att satsa stenhårt på transfermarknaden inför Champions League och eventuellt köra ekonomin i botten och det vore en mardröm. Jag vill helt enkelt inte vänta 11 år till.

Långsiktigheten kan innebära att vi slipper börja om vart femte år.

Lukas

Detta är mitt första inlägg som bloggare på Blackbeat.se. Jag känner lite press inför eventuella läsare att på något sätt bevisa min kärlek för AIK. Och på så sätt lägga grunden för min trovärdighet som förmedlare av det så viktiga budskapet; älska AIK.
Jag utgår ifrån att de är mest Aik:are som läser bloggarna på Blackbeat, även om jag misstänker att en och annan nyfiken läsare utanför den stora familjen AIK tittar in på sidan av ren fascination för Sveriges största klubb och engagemanget som omgärdar den.

AIK kommer att finnas med mig till den dag jag lägger hatten på hyllan, vare sig den hatten är av guld eller inte. Alltså ägnar jag detta första inlägg åt en del av den kärlekshistoria jag har med AIK. Den som jag tycker bäst belyser AIK:s betydelse för mig. Vi har nog alla en sådan specifik AIK – relaterad händelse som varit särskilt stark och avgörande för vårt supporterskap. Detta är min.

Maj 1999 – Inryckning

Efter en nervös vår var det dags. Pappa skjutsade mig till Norrtälje Luftvärnskompani, LV3. Jag pratade nervöst hela vägen dit om allt möjligt och försökte förtränga känslan av att jag snart skulle gå den gröna milen. Jag försökte lugna mig med att Norrtäljes närhet till Stockholm skulle göra att tiden i lumpen inte skulle upplevas lika fängslande som om jag skulle göra lumpen i Boden.

Jag hade valt att göra min militärtjänst nära Stockholm. Och tillsammans med mina föräldrar hade jag kommit fram till att en befälstjänst var det enda rätta om man ändå skulle göra lumpen. Jag visste att jag skulle komma att sakna familj, vänner, min egen fotboll och AIK. Men jag förstod inte på förhand hur instängd jag skulle känna mig.
Det visade sig ganska snart att för mig var det sämsta med militärtjänsten just den starka känslan av frihetsberövande. Den kom att hänga över mig som ett tungt regnmoln och lättade inte förrän jag muckade.

Det var i mildrandet av denna ångest som AIK kom att spela sin allra viktigaste roll för mitt psykiska välmående, än så länge. Redan vid inryckningen blev det ganska tidigt etablerat att jag var fanatisk AIK:are. Det är sådant unga män som aldrig träffats förr pratar om. Vi behöver ge varandra roller och ett sammanhang. Då var supporterskapet en bra representant för oss gossar från Sveriges alla hörn. Fotboll är ju som bekant det universella språket. Jag tog gärna på mig rollen som ”gnagaren” då jag kände att den var sann och som alltid smickrande. Och med tanken på vad den kommande hösten skulle bära i sitt sköte för oss AIK:are så blev den rollen allt tydligare. Tillslut var jag helt synonym med AIK. Det skulle visa sig att vara belönande .

20.45 – ett magiskt klockslag

Matchstart för världens tyngsta turnering för klubblag. Under min tid i lumpen var 20.45 viktigare än något annat klockslag. Alla andra tider i lumpen fanns bara där för att man måste något. 20.45 var något helt annat.
Jag förstod snabbt att klockslaget innebar en möjlighet. Möjligheten att kanske, kanske skulle jag kunna följa AIK:s äventyr i Champions Leuage på plats, åtminstone hemmamatcherna. Den timmen med buss det tar att åka in till Tekniska Högskolan innebar att jag lätt skulle hinna till Solna så länge vi inte låg i fält eller hade kvällsaktiviteter. Vissa kvällar delades inte permissioner ut p.g.a. vi skulle ut i skogen dagen efter.

Nu kom det sig att jag hade en ganska stor portion tur avseende just ovan nämnda omständigheter Champions Leuage – hösten 1999. Av de fyra matcherna med kvalmatchen mot AEK Athen som den första var vi inte i fält en enda gång. Ganska osannolikt med tanke på hur ofta vi sov i skogen. Däremot hade vi kvällsutbildning eller kaserntvång vid tre av de fyra matcherna.

Nu kom mitt eldprov när det gällde att övertyga andra om hur viktig min relation till AIK var. Jag bad om audiens hos Kapten Jansson. Bildligen med hatten i hand steg jag in på hans kontor. Jag måste ha utgjort en ganska sorglig figur vid dessa tillfällen.
Kapten Jansson kunde vid åsynen av mig säkert redan ana vad mitt besök gällde.
Med flackande blick och darrande röst började jag berätta, exakt hur viktigt det var för mig att få permission till matchen. Jag hade inga höga förhoppningar. Svenska Armen är inte direkt känd för att ta känslomässigt baserade beslut. Så när jag stod där och med kyrklig övertygelse berättade om vikten av mitt kommande besök på Råsunda, kändes det som om jag skulle övertyga inte bara Kapten Jansson, utan snarare hela Sveriges samlade militära befäl.

Hade jag behövt gråta så hade jag förmodligen gjort det. Inte bara för att AIK var viktigt för mig, utan även för att en beviljad permission skulle innebära att jag vann. Att ett beslut tagits på känslomässiga grunder var en seger för mig.
Jag lyckades vid alla tre tillfällen permission krävdes. Det var segrar som betydde att jag som person och galen AIK:are fortfarande fanns trots det kväsande och strikta klimat som rådde innanför grinden på Norrtäljes Luftvärnskompani. Detta stärkte både mig som ung sökande människa och mina band till AIK

Inga sammanhang i livet, varken militärtjänstgörningen eller yrken jag haft eller kommer att ha, kommer någonsin att kunna få mig att glömma vem jag är och vad som är viktigast för mig. AIK är och kommer alltid att vara en av de viktigaste identitetsmarkörerna jag har. Den dag jag slutar bry mig om AIK så har jag blivit någon annan. Tack vare att jag stod emot den där hösten för elva år sedan, så kommer det aldrig att hända.

Carl Tersman Toll

Det är svårt att skiva om och precis lika svårt att prata om det, det finns alltid olika vinklar man kan angripa det faktum att vi tappar spelare som betyder mycket för oss, det jag väljer att göra i detta skede är att se på det som Stahre& Wesström ser på det och det är som följande:

Idoler kommer och går men AIK består, vi alltså AIK väljer om man ska sälja en spelare eller inte och vilka effekter det har i slutet av säsongen, ni kommer oavsett vad som än händer ALDRIG höra en ursäkt att det går som det går pga vi sålt massa spelare. Ivan gjorde massor för klubben men väljer att flytta hem. Jos är en underbar spelare och människa som gav oss mycket under 2LAX9, MEN han är till salu, faktum är att alla inom AIK med lön är till salu, det gäller bara att bestämma ett pris som man anser vara acceptabelt för att se till att det rullar på.

Jag är till salu, visst älskar jag AIK men kommer ett bud från tex USA om att jag kan göra något för ett lag där som betalar mig bra så skulle jag absolut tänka på det några nätter. AIK skulle kunna stolt deklarera mig en som härlig export och visa andra media-snubbar att om man kommer från AIK så kommer man vidare till något större. I AIK är det meningen att man ska studsa vidare efter ett tag. Jos är ett praktexempel på det, han scoutades av Björn, köptes över från Finland och efter ett år är han redan aktuell att ta steget eller som jag säger studsa vidare. Vem trodde han skulle spela här livet ut?

Flavio och Jorge är nästa export för AIK, annars har ju AIK faktiskt misslyckats med hela tanken och verksamheten. Ivan var en missräkning kanske, han borde vi fått sålt i somras kanske vissa tycker för då hade en 12 månader kvar på kontraktet och vi kunde fått mer betalt då, men där kommer avvägningen från Sthare& Wesström då de ansåg att de buden som inkom inte var så intressanta kontra det faktum att AIK kunde gå för guldet. Facit vet vi och nu lämnar Ivan Obolo oss till en helt annan intäktsmöjlighet än för 6 månader sedan.

Vi blev jävligt förbannade på IFK Göteborg som efter alla deras silver ursäktade sig med att de blev av med Wernblom och Bjärsmyr samt att skador gjorde att de inte kunde vara lika starka som AIK som FICK BEHÅLLA hela truppen.

FAKTUM: AIK valde att inte sälja sina spelare då förutom Bojent och Bengtsson som hade fått begränsad speltid, Örlund kunde vi säkerligen sålt men vi hade ingen ersättare just då med skador på Bergh och Maanoja.
IFK Göteborg valde, inte tvingades utan valde att sälja spelare under sommaren, skador fick de med och det får alla, men i ärlighetens namn kan man inte tänka så, vi hade en halvskadad Özkan hela 2LAX9 och detsamma gäller ju Miran, Med dem i 100% form så hade vår offensiv varit betydligt starkare. Göteborg valde att ersätta de sålda herrarna med Stiller bland annat. De hade hela tiden ett val, att sedan deras val inte fick det utfallet är ett misslyckande som de sedan väljer att ha som en ursäkt.

Om AIK nu väljer att sälja Jos så väljer man det, tacka Jos för tiden och nu får fan Atta, Backman och ni andra ta ansvaret, det är liksom er tur nu. Sedan är det upp till Stahre& Wesström att fylla luckorna som är tomma, anser de att det saknas en mittback ska de titta i de egna leden först och sedan externt.

När Ivan lämnat och om Jos eller någon annan lämnar så kommer man bli ledsen MEN AIK finns kvar för evigt och det är jag stolt över, spelare ger oss minnen men det är laget vi alltid hyllar och jag skiter i vad det står på ryggen så länge det är ett vackert AIK märke fram.

Jag litar på Björn Wesström, under tiden jag arbetat tillsammans med honom har jag sett hur proffsig och hur allt sköts med en eftertanke hela tiden. Jag tror ni känner likadant. Stahre behöver väl ingen förklaringen heller utan det är 2 st fullblodsproffs som vi har ska ni veta och de gör det i, och för AIK.

På tisdag åker vi till Singapore och jag kommer åka med, det kommer bloggas och intervjuer kommer upp varje dag. Så håll utkik på hemsidan och Blackbeat.
Ni som funderar på CL kval och grupper hit och dit kan jag informera er om hur AIK tänker, det är 14 st Allsvenska matcher + en cupmatch som skall avverkas innan ett VM uppehåll. Ska vi inte börja med det och sedan kommer ett sommarfönster som vi kan se våra ”luckor”?

Cee