Från skattkistan (del 2)

Boateng tre poäng

Medan laget är i Finland och vädrar truppen, så har jag stoppat ner handen i skattkistan igen. Förra gången tog jag upp Mats Rubarth. Om Mats representerar någon slags galenskap, så är veckans ädelsten en lika viktig symbol för något annat som cementerar fotbollens status som något mer än bara underhållning. Derek Boateng kom för mig att bli synonym med glädje. Derek var en spelare som bar känslorna utanpå kläderna. Vem minns inte bilden av en gråtande Derek som tycktes helt otröstlig där han satt på innerplan efter en ödesdiger höstmatch för länge sedan.
Jag minns Derek för tårarna, men än mer minns och vördar jag minnet från hans glädje och hans sätt att använda glädjen som ett verktyg i hans fotbollsarsenal.
En glad Derek var en bra Derek.

När han kom till AIK var det en av Maradona (!) lovordad spelare och förväntningarna i AIK-leden tog som vanligt fart. Det här var spelaren som ensam skulle spela hem Allsvenskan, Cup och Champions Leuage. Jag kan erkänna att jag ingick i hypen i allra högsta grad. Det kändes nästan helt bisarrt att vi kunde landa en sådan gudabenådad spelare och då hade jag inte ens sett honom spela!

Hursomhelst så var Dereks första tid i AIK inget vidare. Jag kommer ihåg att han såg riktigt bra ut i första matchen för att sedan svalna betydligt. Känslomänniska som Derek är så drar jag slutsatsen att det var bristen på glädje som gjorde att han inte kunde nå sin sanna potential till en början.

När han sedan hamnade på rätt sida av känslospektrat var det som att en ny spelare hade värvats till klubben. Ju gladare Derek var desto närmare El Diegos bevingade omdöme kom han. Allra tydligast blev det våren 2006 då AIK slog Djurgården för första gången på 200 år, kändes det som. Derek gjorde en match som om han kom från en annan planet. Hade jag kunnat lägga en länk till Youtube-klippet här på Dereks tunnel och mål från den matchen så hade jag gjort det. Tyvärr är Charlee på välförtjänt semester, så därför har jag ännu ingen inloggning och mailar tillsvidare mina bloggar. Nåja, Dereks utomjordliga insats var den bästa jag sett en spelare göra i AIK-tröjan någonsin. Och den kvällen var jag övertygad om att jag aldrig i mitt liv sett en spelare live dominera så stort i någon match i hela världens ligor och landslag.

Jag vet inte om det var den här specifika insatsen som inspirerade till ramsan; Boateng – tre poäng. Vad som dock står klart är att när Derek var lycklig och alltså magiskt bra på planen så kunde vi inte förlora.

Idag är Derek defensiv mittfältare och viktig kugge i Getafe. När han spelade i Israel hade han en offensivare roll och gjorde ett stort antal snygga mål. Också på detta finns ett youtube-klipp.

Om man skall binda ihop den här texten med någon slags analytisk sammanfattning så handlar den om Dereks sätt att så tydligt prestera bättre när han var lycklig. Det är inget unikt för honom. Alla gör bättre ifrån sig när solen skiner så att säga. Men Derek manifesterade sina känslor så tydligt att han dessutom helt säkert påverkade både lagkamrater och oss supportrar. Det är för den kvaliteten som han alltid kommer att vara en av mina absoluta favoritspelare som någonsin spelat i AIK.
Inte många spelare skulle heller bära sin klubbs färger i ett internationellt mästerskap som Derek gjorde i VM 2006. Cyniker skulle hävda att han smörade, men vi som följt honom i AIK vet att han aldrig skulle vara falsk med sina känslor. Vare sig det är genom tårar eller skratt.

Carl Tersman Toll

This entry was posted on måndag, februari 15th, 2010 at 21:49 and is filed under Fotboll. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.