Nyheten om Stahres avgång diskuteras som bäst runt om bland fansen just nu. Wesström tar över som tränare istället men förutom det är det inte så mycket som har sagts.

Kl 14.00 är det presskonferens och då kommer jag att liveblogga här på Blackbeat. Så håll till godo.

/Oscar

Matchen slut och inga tre poäng den här gången heller. Jag vet inte riktigt om jag trodde själv på det i paus (trots det jag skrev här) då Häcken fick sitt så otroligt psykologiskt viktiga 1-1 precis innan, men hoppet är ju det sista som överger en människa och framför allt en AIK:are.

Vi tappar ju egentligen allt spel under andra och när Häcken ligger på som värst och mest är det riktigt illa! Det enda AIK egentligen har under andra halvlek är en tiominutersperiod någon gång i slutet då Häcken knappt kommer över till AIK:s planhalva eller åtminstone inte har antydan till målchans.

Med facit i hand från andra halvlek så ska vi kanske vara glad över ett poäng. Häcken har ett dunderhårt stolpskott och en alldeles utmärkt målchans genom ett friläge. Vi har såklart ett par riktigt bra chanser men vi kommer inte mycket närmre än Engbloms chans där han klistrar ner bollen på böstret men blir för hårt trängd för att få till ett farligt avslut (luktade dock straff).

Som alltid försöker man ju plocka fram ljuspunkter, även efter en sådan här match, men det blir svårt. Jag är otroligt glad över att se Backman få chansen i sin naturliga position och ta den chansen med bravur. Han sätt att kliva fram offensivt nämnde jag redan i halvtidsrapporten, men jag säger det igen och han gör allt med ett riktigt härligt go! Visserligen skiner hans orutin igenom vissa gånger i det defensiva spelet då han får problem med Häckens Vinicius i första halvlek, men en riktigt bra första match från start.

Sen gillade jag Christoffer Erikssons första inhopp riktigt mycket, han var stark i kroppen trots sin lilla kroppshydda och visade att han ville kliva framåt. Jag har ju gillat vad han visat upp på träning och haft stora förhoppningar på ett inhopp och när det väl kom gilla jag vad jag såg, framtidspotential!

Tycker lite synd om Özkan, han fick kliva in i ett rätt jobbigt läge och ska självfallet bidra med sina offensiva kvalitéer, men tyvärr får Özkan rätt omgående offra sig hemåt i en rejäl ”100-meterslöpning” för att avvärja en Häckenkontring. Det märks tydligt efter det hur lidande hans spel blir, lite pingislungesyndrom, men ändå så kanske Özkan räddade oss från 2-1 i baken istället.

Stahre självklart besviken över att matchen som inte vinns. Hans ord ”vi gör en okej första” sammanfattar väl ungefär Stahres känslor och egentligen även min bild av matchen.  Stahres matchplan med att försöka förstöra motståndarnas spel med en aggressiv press lyckas inte alls då Häcken, som Stahre själv poängterar, är alldeles för bollskickliga. Stahre preciserar också förklaringen till förlusten med att prestationen var knappt godkänd och resultatet inte alls godkänt. Den press och det tryck som åstadkoms under slutminuterna mot Halmstad kom tyvärr aldrig då AIK inte lyckades hålla i bollen tillräckligt länge eller vinna bollen i avgörande lägen.

Till sist, de supportrar som nu väljer att skandera ”Flytta hem Eguren”, vad tjänar det för syfte? Stahre kommer spela det manskap som är bäst för dagen och om Eguren ingår i de elva som presterar bäst i truppen så flyttar inte Stahre på Eguren hur som helst. Att stötta sitt lag innebär inte bara att gå på matcherna, det gäller också att visa sitt stöd väl på plats. Att lyfta ut en spelare i det egna laget för att håna är inte bara dumt, det är ynkligt. Fotboll är en lagsport och i mina ögon så beror det verkligen inte på Eguren att laget inte presterar. Vi har flera spelare som just nu inte presterar på den nivå de kan och det hjälper ingen av dem att bua ut dem och framför hjälper inte personliga angrepp.

Jag känner inte att jag kan analysera resultat och match allt för mycket mer, vi mötte helt enkelt ett väldigt skickligt lag idag, punkt slut.

Egentligen vill jag ju bara börja med att säga, var är allt folk? Solen skiner och jag kan faktiskt inte som AIK-supporter komma på något annat sätt att spendera en lördagseftermiddag än i solen på Råsunda (skulle aldrig föredra TV4:s sändningar framför ”the real deal”). Framför allt med 3-0 i ryggen, kom igen nu, gå på matcherna!

Skit samma, det är matchen nu som gäller och för er som missat det (och alltså inte har möjlighet att se matchen) så mönstras samma elva som mot Kalmar med undantaget att Tjerna ersatts av Ortiz. Häcken ställer upp med ett vasst manskap där framför allt namnet Vinicius sticker ut och ger mig kalla kårar från föregående år då han på egen hand sånär vände cupsemifinalen mot AIK – också hans brasilianske kollega Paulinho är vass.

Egentligen en rätt så förväntad matchbild i vilket fall där Häcken avvaktar och låter AIK ha mycket boll (lite som Halmstad) men Häcken är snabbare på att flytta upp folk och har betydligt mer bollsäkert folk på topp (nämnda brassar bland annat och den evigt springande Henriksson därtill).

Riktigt kul att se tre så pass bollsäkra innermittfältare som kan variera sitt spel, ena stunden går Ortiz upp, andra är det Eguren och Dulee vet vi ju sedan förra matchen vad han kan göra offensivt, härligt! Kan Mutumba bara upprepa sina inspel från förra matchen och Bojan höja sig ett par pinnhål med inspelen så får Burgic på topp och våra framrusande innermittar en hel del att jobba med.

Häcken får i minut 18 ett mål helt korrekt bortdömt för offside, i övrigt så känns inte Häcken allt för farliga och inte AIK heller, halvchanser åt båda håll.

Känns som vi blir lite för aggressiva i vår press ibland går därför bort oss för lätt, vi har fem man på mittfältet och borde därför inte låta Häcken komma igenom så lätt som de många gånger gör.

En som imponerar är Backman som tar för sig rejält och går även upp offensivt vid ett flertal tillfällen, precis som vi brukar se Walid göra.

Fy fan vad skönt, måste jag bara få skriva nu, då det i skrivandets stund (minut 38) blir 1-0!!! Mutumba drar snyggt sin back och får precis som mot Kalmar in bollen till Dulee. Denna gång håller däremot Dulee inne skottet så det både hinner knytas både en och två knutar i magen – men avlossar sedan skottet snyggt och otagbart för Källqvist i Häckenmålet.

Som sagt, sitter inspelen så kommer Burgic och våra innermittfältare få en hel del att jobba med och förhoppningsvis får vi fortsatt se utdelning av samma sort.

Smolket i bägaren – övertidsminut och 1-1 – inte lika kul att gå till pausfikat nu…

Hur som helst, vi avslutar med att få ett jävla skitmål emot oss efter en hörna, då Nisse också blir riktigt förbannad och undrar vem som skulle haft första ytan (inte första målet där vi tappar första ytan i år).

Mutumba får direktiv hela tiden från Stahre att utmana och det är väl inte att förvänta sig att det ändras in till andra halvlek. Mer Mutumba på kanten alltså.

I övrigt så är det mest ut som vanligt att Stahre ser till att mana på killarna i varje löpning och hela tiden gå på i pressen.

Fortsätter vi som i första men förbättrar oss när vi ska komma runt på kanterna och når in med inspelen blir det bättre. Samtidigt måste vi nog skärpa oss rätt rejält försvarsmässigt, Häcken får alldeles för många andrabollar och många bollar rinner igenom vårat mittfält utan att backlinjen får understöd. Ser med spänning fram emot andra och mot tre poäng!

Ville bara lite snabbt berätta om att det idag prövas lite nya grepp för att ge er läsare så bra bild som möjligt av matchen – nämligen en kortare halvtidsrapportering där vi utöver att sammanfatta halvleken även ser till att försöka få med bland annat hur Stahre manar på mannarna nere från sidlinjen (är det någon förmån vi i AIK Media har är det ju att vi ser och hör en hel del), kort och gott hur matchen ser ut från sidlinjen. Självklart förstår jag att de flesta av er som läser här är på matchen, men för er som inte har möjlighet att närvara på Råsunda eller helt enkelt i halvtid vill surfa in på Blackbeat från era telefoner, så hoppas jag att detta ska vara uppskattat inlägg.

I övrigt är det självklart en viktig match som väntar idag, minst lika viktig som den mot Kalmar. Dessutom är laget vi möter minst lika bra som just Kalmar, sett till formen antagligen många nivåer bättre, så absolut toppfokus gäller från killarna.

Läser idag i Aftonbladet att Tjerna troligen petas idag. Det är ju självfallet tråkigt då man ser till den statistik som presenteras (utan Tjerna på plan 0 poäng och med 5 poäng), men samtidigt har vi alltid förlorat varje gång Lorentzon hamnat på planen – men inte skyller vi på honom för det! Tjerna är en nyttig spelare, men precis som Tjerna säger så är han ju inte dum och han vet vilka spelare han konkurrerar med, Dulee, Ortiz och Eguren är också duktiga och nyttiga spelare. Tjerna sa för övrigt det under samma intervju (något som inte står med i tidningen) att han har haft tio bra år i klubben där han fått spela från start nästa hela tiden och det inte var konstigt att då få vara bänkad en tid – så ödmjuk och professionell är han!

För övrigt när vi ändå är inne på ämnet, Ortiz såg riktigt het ut under torsdagens träning tycker jag, det känns som han behövde sin vila för att ”komma igång” lite. En annan som jag tyckte såg riktigt pigg ut var Özkan, jag håller tummarna för att han får göra några minuter idag i alla fall, men är tveksam till om matchbilden mot ett offensivt spelande Häcken passar för att Özkan ska få starta…

Annars är det en riktigt bra trupp vi mönstrar idag tycker jag, självklart tråkigt att Clecio stoppas av FIFA, men vi har en het Miran som känner sig riktigt taggad och en Engblom som åtminstone såg pigg ut under torsdagen.

Hur som helst, gå gärna in på Blackbeat i halvtid så ska vi försöka ge er en så rättvis bild av matchen som möjligt med analyser från läktaren och sidlinjen.

Nu kör vi!

…Miran Burgic, AIK:s nummer nio. Den spelare som tidigare i veckan kanske förvånade många när han med ”enkelhet” som ensam anfallare påminde Kalmars försvarslinje om hur svårt det kan vara att försvara (även om KFF:s backlinje knappast tidigare i år varit helt stabila bakåt). Jag tog och höll ett extra öga på Miran under torsdagens träning och passade även på att ta mig ett litet snack med Miran efter träningen om formen, spelet och hans tid som är kvar i AIK.

Det roliga med Miran är att han känns som en sådan spelare som inte påverkas nämnvärt över hur spelet och resultaten än går. Jag hade nästan förväntat mig att se Miran på något sätt glänsa och skina av självförtroende och köra en sådan där träning där han liksom går omkring och flinar på klassiskt Ronaldinho-manér, två mål och en direkt orsak till ett tredje framåt, det kan väl knappast gå mycket bättre? Miran är däremot en sådan typ av spelare att hans fokus alltid ligger ”här och nu”, han uppträder precis likadant på träning vare sig det går bra för honom/laget som om det går dåligt. Antagligen är det den inställningen som ändå gör att han nu lyckats leverera trots utgående kontrakt (och utan några större förhoppningar till förlängning).

Miran kamperar under torsdagens träning på topp tillsammans med Pontus Engblom och det är inte helt omöjligt att det är dessa två herrar vi får se på topp under lördagen. Annars spelade alltså Miran som bekant ensam anfallare under matchen mot Kalmar, något som han verkligen inte är van vid sedan tidigare. Han säger att han nog endast spelat ensam på topp vid två-tre tillfällen tidigare, desto mer imponerande prestation då enligt mig! Däremot spelar det för honom inte så stor roll, det viktigaste är att han får spela och att han får spela på topp (klassiskt svar men samtidigt inget ”jag spelar där tränaren säger till mig att spela”). Angående att han spelade med just Engblom under dagen så gäller självklart i princip samma svar där, det spelar inte så stor roll vem som spelar bredvid, bara Miran får spela och hjälpa laget.

Inför matchen mot Kalmar hade Miran fått spela en match från start (mot Gefle) och gjort ett inhopp (mot Halmstad), två matcher där Miran verkligen låg nära ett mål gång på gång. Min egen känsla inför Kalmar var att om det skulle bli mål för Miran så skulle det bli mål nu. Miran svarar själv att han visste att han hade missat en del chanser under de två tidigare matcherna och han visste att han inte skulle få så många chanser under Kalmarmatchen. Det var bara extra viktigt att vara fokuserad när lägena dök upp, vilket han minst sagt var. Även om det enligt Miran själv aldrig var så pass allvarligt som ”nu eller aldrig” så var det lite den känslan som förmedlades genom hela lagets insats.

Eftersom Miran ändå står på ett utgående kontrakt är det svårt att inte röra vid ämnet om hans sista (eventuella) tid i AIK så jag frågar helt enkelt hur det kommer kännas att eventuellt lämna AIK nu när kontraktet går ut/vad han kommer att minnas mest. Miran svarar, precis som så många andra spelare som lämnat AIK, självklart supportrarna och stämningen kring matcherna. Innan han kom till AIK så hade han så klart fått en hel del berättat för sig men han har självklart blivit väldigt positivt överraskad när han insett hur stort intresset är kring laget. Jag måste inflika med ”… inte som slovensk fotboll?” och i Slovenien finns det, enligt Miran, visserligen ett eller två lag med stora supporterskaror men supporterkulturen är helt annorlunda och han nämner ”tifot” som ett exempel på vad som gör just mycket kring matcherna med AIK.

Det hann inte bli så många frågor till Miran innan han måste rusa iväg till duscharna, men det är helt klart en riktigt trevlig och professionell spelare vi har på topp i vårat AIK och som tyvärr kanske lämnar oss efter sommaren. Min känsla är däremot att Miran ända fram till sin sista match i AIK kommer fortsätta leverera och det säger en hel del när det kommer från en som tidigare ställt sig tveksam till hans prestationer.

Efter torsdagens träning stod för övrigt Miran och en handfull spelare kvar och övade avslut, vilket såklart bådar gott inför matchen mot Häcken. Miran själv är såklart väldigt spelsugen och önskar att han får spela på lördag – det är bara att hoppas han får chansen och visa att formen och avsluten håller i sig – så håll ögonen på AIK:s nummer nio!

//Sparf

Satt och såg senaste matchen i en lägenhet i Birkastan med ett gäng AIK-bröder. Själva matchen har ju redan analyserats vid det här laget och jag behöver inte heller gå in allt för mycket på hur skönt det var med en seger. Det var så många bra besked och positiva känslor att jag skulle riskera att bli tjatig om jag vill ta upp alla aspekter. Så istället vill jag beskriva den scen som utspelar sig efter 2-0 och då segern var ett faktum.

I mina ögon är AIK:are ett alldeles eget släkte och en sak som utmärker oss är vår desperation efter framgång. Den tar sig uttryck på många sätt. Ett är det där kontringsvrålet som man kan höra på Råsunda så fort AIK återerövrar en boll. Det spelar liksom ingen roll om vi är två mot åtta i spelvändningen, en spelvändning får alltid det där vrålet som ljudkuliss. Jag tror inte att det kan förklaras med att kunskapsnivån på läktarna är låg, då den lär vara ungefär likadan på övriga arenor. Jag tror snarare att svaret ligger i publikens sammanlagda personlighet.

Vi vill så sjukt gärna att AIK gör mål att en spelvändning alltid är en kontring, alltså het målchans. Jag hör sällan det där vrålet när andra lag spelar, i alla fall inte så tydligt som på Råsunda. Som sagt är det ingen anklagelse att publiken är fotbollsanalfabeter, utan snarare ett bevis på att publiken är AIK:are.

Åter till Birkastan. Tongångarna efter matchen var väldigt positiva…VÄLDIGT positiva! Det raljerades friskt om att det blir svårt att behålla Miran efter en strålande insats. Det gissades att budgivningen skulle starta någonstans på 80 miljoner och Dulle var redan på väg till Nou Camp igen. Guldbiljetter skulle bokas och jobbscheman skulle rensas. Nu jävlar blir det SM-guld igen och hur kommer CL-gruppen att se ut? Spelar det någon roll? Med miljonerna för Miran och Dulle har vi råd att förstärka med 6-7 högklassiga landslagsmän.

Ja, ungefär så lät det. Visst var det oseriöst och raljerande, men också mycket glädje. Någonstans spelar ändå hoppet sin roll i att vi betedde oss sådär.

Jag skrev innan Allsvenskan började en krönika om förväntan och hur mycket glädje och optimism som ryms i förväntan. Det var det som återvände efter den där segern mot Kalmar i måndags. Vi började förvänta oss något igen. Den här gången kände vi oss tvungna att maskera vår glädje och stora förväntan i ett snett leende och en larvig ton. Man är ju egentligen inte lika säker på vinst mot Häcken på lördag som man var innan säsongen, men ändå vill man ta tillvara på den där känslan.

Det är självklart att en seger bara är en seger och att det krävs hårt arbete och fler segrar i rad för att en frisk människa ska börja tro på SM-guld igen. Men likt förbannat infinner det sig en hybris, även om man försöker dölja den bakom fasader av skämt och skoj. Den hybrisen är ganska mycket AIK tycker jag. Fråga Wille Bäckström eller Hofmann.

Jag tycker inte att det gör något om det är så att hybris är en folksjukdom i AIK-leden. Det har nog väldigt mycket att göra med vår självbild. Vi är ju störst i Sverige och borde därför vara bäst. Om vi inte tyckte att vi borde vara bäst, så skulle vi vara en så mycket mindre intressant klubb och ha en så mycket torrare publik.

Vi är AIK och hybris är i mina ögon ett av de karaktärsdrag som gör vår, ska man kalla det personlighet, så komplex och intressant. Frågan är vad som händer när våra ambitioner och vår lite underbart skruvade självbild matchas av sportsliga framgångar, under en längre period? Då börjar vi nog snacka om Champions Leuage-segrar : )

Seger på lördag mot Häcken. En seger mindre än 5-0 skulle förvåna!

Många bra inlägg av Charlee i dag! Jerry Bengtson..what the fu..!!